Finalement!

I kommentarerna till denna text skrev André Johansson för ett par år sedan att Dolt hot liksom andra Hanekefilmer ”är som skapade för filmkritiker, deras filmvetenskapliga analysmodell (i kombination med en lätt vänsterkonservatism)” och att ”när de ser Dolt hot och skriver berömmande om den, är det skamlöst egomasserande kritikern sysslar med”. Även om jag inte gärna ser mig själv som vänsterkonservativ, är det ju kanske en beskrivning av vad jag sysslat med senaste tiden, när jag dränkt i kaffe och tjocka böcker giroskrivit en uppsats om just denna film. Men samtidigt har jag lärt mig massa! Det har typ tagit all min tid i alla fall, det är därför denna blogg har varit en aning anemisk i april. Ändring nu! Men först, några utdrag ur mitt arbete.

Från metoddelen:

Utifrån en poststrukturalistisk grundsyn menar jag att subjektet inte är något naturligt eller fast, utan att subjektivitet är något som skapas relationellt och diskursivt. Man skulle kunna säga att subjektet är upplöst. Det är så mycket som verkar vara upplöst. Men nostalgiska suckar är inte bara bortkastade, utan även feltänkta! En ny tid som börjar bli gammal nu, och med Gilles Deleuze kan vi säga: ”Det finns varken skäl att frukta eller hoppas, utan att söka nya vapen.”

Från kap. 3.3:

Den modernistiska auteurfilmen har noga utforskat hur osäkerhet kan konstrueras genom tvetydiga bilder som relateras till karaktärers psykologiska mekanismer. Drömmar, fantasier och minnesbilder har problematiserats i Rom och Marienbad. Dolt hot för in diskussionen i ett postmodernt informationsnätverk, där bilderna inte bara relateras till karaktärspsykologi, utan blir disparata utdrag ur ett decentraliserat minnesarkiv av möjliga bilder.

Från kap. 4.4:

När Georges ser sig själv på bilden över sin egen gata är det något helt annat än när han filmas i studions trepunktsljus. Plötsligt formuleras hans identitet i förhållande till något större, en vidare diskurs om man så vill, där det självklara – bilen, kläderna, husets gallergrind – får helt nya betydelser. Även om det cogito ergo sum Epstein hänvisar till i sin iakttagelse av filmens självobjektifierande funktion inte kan sägas vara giltigt när subjektet dekonstruerats, verkar fortsättningen ”men jag tänker mig inte som jag är” ännu med såväl social som politisk kraft – kanske med en nödvändig modifiering till ett ”jag tänker mig inte som jag blir”, där tempusförändringen syftar till den blivandeprocess som den postmoderna identiteten ständigt genomgår.

Sånt här har jag suttit och skrivit, skrivit, läst. Idag är det första maj. Det kanske mer är bokdamm än hungerns bojor jag befrias från idag, men det är sannerligen en befrielse att fira!