Badmodet 1931, 1960, 1993

Det finns något svårbestämbart med swimmingpoolen. Den står för såväl avslappnad lyx, i antik- eller sprawltappning, som för den disciplinära kroppskontrollen hos grundskolans simhallsbesök och elitsimmarens rakade ben. Dessutom är alltid faran närvarande: kallsupen, krampen, drunkningsolyckan. Och flykten undan allt, som att i desperation gå till Centralbadet för att alla andra där också har våta kinder.

I Kieslowskis kulturfilm Frihet – Den blå filmen finns en gripande scen när Juliette Binoche är i simhallen. Hennes man dog just, och hans komponerade musik hemsöker hennes öron även när det är tyst. Bara när hon sänker huvudet under vattnet tystnar musiken. Det är väl en kliché egentligen, att stänga av ljudet under vattnet, men här blir det påträngande effektivt, när det syrefattigas bildliga och bokstavliga betydelser blir hennes hopplösa alternativ. Syrebristen som mardröm skildras helt utan paradisiska undertoner i Claude Chabrols Vänninorna där vänninorna på besök i swimmingpoolen om och om igen blir nedtryckta under vattnet av två skämtande killar, som ju bara vill ha lite kul. Som om kärlek börjar med bråk och tillgång till andras kroppar. Vänninornas paniska flämtningar efter luft blandas med männens flämtningar efter sina gapskratt. Allt ekar ut i kakelsorl. Det är vidrigt!

Den finaste swimmingpoolfilmen är nog ändå Jean Vigos enkla Taris ou La natation om simmaren Taris. Det är en ren instruktionsfilm som visar alla de knep som behövs för att simma riktigt snabbt, men samtidigt är det en swimmingpoolens poetik. Efter instruktionsröstens etikett: ”De väl utsträckta benens arbete” följer en sekvens som visserligen visar hur en smidig benspark ska gå till, men som framför allt intresserar sig för hur det moln av luftbubblor som bensparkarna ger upphov till beter sig under vattnet. Det är få saker som jag tycker så mycket om som sådana kategoriseringar av bilder, för bilden flyr alltid kategoriseringen, den uppmärksammar lika mycket det som inte står på etiketten som det som påtalas. Instruktionsrösten påtalar hur Taris placerar fötterna på bassängkanten för att inte halka när han dyker, och bilden går fram och tillbaka. Taris dyker i, och så flyger han upp baklänges och landar på bassängkanten. Vi noterar tårnas position, men också ljusspelet i vattenytan, Taris utspända bröstkorg och hans gymnastiskt utsträckta armar. Sensualismen inordnas i ett formulär, och den fascistiska kroppsdyrkan tillintetgörs i instrumentalismen.

Vi är vana att se bassängens vatten som glittrande ljusblått, med bottenlinjerna gäckande på ytan. I Taris ou La natation är vattnet svart. Det påminner om faran, om motståndet och att det inte går att andas där. Taris vackra uppvisning har en underton av obehag, av att alla timmar han simmat där fram och tillbaka inte känts så vackra.