The diary of a scriptgirl

I förra inlägget skrev jag om hur mycket jag tycker om etiketter, att beteckna i ord vad en bild föreställer. Finast är såklart Jean Vigos franska eller Eric M Nilssons halvfranska stämband, som i inledningen till underbaraste implosionsmysteriet Anonym, när berättarrösten hela tiden preciserar det relevanta bildinnehållet. ”Något som skrapar mot stenläggningen. En celluloidremsa. Närmare – en film.” Det sägs att i en kultursfär som ännu i samtidens visuella raseri är djupt präglad av den kristna bildfientligheten, ges Ordet alltid företräde framför bilden, men som sagt: utsagan blottlägger alltid även det outtalades motstånd.

Min helg har i alla fall bestått av ett konstant etiketterande av bilder. Som scripta, eller med tjusig men aningen sexistisk sextiotalsvokabulär: scriptgirl, under inspelningen av en modekortfilm har jag suttit framför en monitor i ett tält och antecknat vad tagningarna föreställer och deras kvaliteter. De kortfattade och schematiska anteckningarna ska ju bara utgöra en vägkarta inför redigeringen, men det är ändå fascinerande att gå tillbaka och titta på föregående dags iskallt värderande stramhet. ”0017: Helbild Johanna Räls Oskärpa” ”0035: Varierade täta Fantastisk på sko!!!” ”0043: Inget”

Jag leker med tanken: hur skulle det bli om man klippte filmen bara utifrån den numrerade tagningslistan? Om man frångick all instinktiv rytmik och i förväg bestämde hur många sekunder från vilken bild som skulle komma när? Eller om man gjorde en sådan textklippning och lät det vara klart så, om man förkastade bilderna helt och lät andrahandsbeskrivningen bli huvudsaken? En beskrivning av en möjlig film. Lite som i Marguerite Duras roman Älskaren från Nordkina som hon skrev som ett korrektiv efter att ha sett den vedervärdiga filmatiseringen av hennes Älskaren. Den erfarna filmaren Duras skrev då en bok som beskrev hur filmatiseringen kunde ha sett ut, hur den borde ha varit, komplett med kameraanvisningar och korta meningar som implicerar ett klippningsförslag:

Le maître arrive.

Les élèves entrent.
Le maître sourit à l’enfant de la directrice de l’École indigène de Sadec.

Le couloir de lycée, vide.
Le sol du couloir est envahi par le soleil jusqu’à un certain niveau du mur.

Varje mening en kamerainställning, mellan dem ett klipp. Eisenstein såg ju litteraturen i den korthuggna Haikuns skepnad som det dialektiska filmmontagets föregångare (och frågade sig varför de japanska kamraterna hade slutat göra film redan innan de hunnit börja). Lite som så. I långa sekvenser påminner Duras bok om en tagningslista, en scriptgirls memoarer, hennes dröm om att göra den där fantastiska filmen som aldrig kan eller behöver materialiseras på celluloid eller videodiskar. Som dröm var den vacker att få, antar jag.