Ett Z och två kameralinser
Om någon kan sägas förkroppsliga idén om film är det väl Hitchcock? I samtidskulturen verkar i alla fall Hitchcock mer och mer beteckna Film, som det en gång fanns Film. Kanske för att så många berättargrepp som vi idag måste ironisera eller komplicera hanteras så tjusigt och ogenerat i hans filmer? Vi tittar på när de lekte pojkaktiga lekar med hemliga dokument, kvinnor och psykoanalys och filmade det som att dramatisk effekt är livets kärna. Det är väl mer eller mindre omöjligt att göra så nu? De senaste åren har det funnits verk som anspelar på Hitchcock på jättemånga ställen; det bedårade leksaksflygplanet som snurrar framför en jagad Cary Grant på konsthallen i Malmö, avtecknade dialogscener på Liljevalchs och i skolan slutar de aldrig prata om 24 Hour Psycho. Kanske skälet till att det är så populärt att använda Hitchcockmaterial är att det öppnar en dörr inte bara mot den specifika filmens som prafraseras, utan också mot en större berättelse om vad film har varit under nittonhundratalet - Godard kallade ju Hitchcock världens mäktigaste man!
Salla Tykkäs Zoo som visas på Bonniers konsthall utgår från Hitchcock i färgsättning, kostymering och den Bernard Herrmann-skräckiga musiken. En kvinna från femtiotalet går runt på en öde djurpark och fotograferar djuren i burarna. Hon är ensam men verkar vara hotad. Det känns lite som en safariexpedition, en vilddjursjakt där ju gevären nuförtiden alltid är utbytta mot teleobjektiv. Varje gång hon lyfter kameran intensifieras musiken. Om det här vore en riktig film skulle det vara spännande på allvar, något skulle stå på spel, men nu är kameraföringen lite tafflig och oskarp om än påläst, och tigern ser mest trött ut bakom sitt galler. Det är ingen riktig film och det är ingen riktig natur. Den spänning som skapas kan inte appliceras på jaktnarrativet, utan måste överföras till en idé om en inre spänning, komplicerad av parallellklippningen med en kaotisk vattenrugbymatch, där de mänskliga kropparna agerar med all den okontrollerbara vildhet som saknas hos djurparksdjur. Fotografen tycks leta efter det ociviliserat kroppsliga, det farliga och kaotiska, men det finns bara i ett vatten någon annanstans. Kameran som ett kontrollerande verktyg - det som ska tämja det otämjda - det blir verkningslöst när blickriktningar och rörelsemönster redan är definierade av arkitekturen, planeringen, civilisationen.
Men ändå, när ugglan och tigern tittar tillbaka finns det något där, något som är trubbigt och egentligen ofarligt, men ändå antyder hur det skulle kunna vara om det var en riktig djungel, en riktig film. Om kameran inte skulle ha skakat sådär amatörmässigt, om den hade varit lika slipad som stråkarna. Slutet är i alla fall fantastiskt. Hitchcockkvinnan lägger ifrån sig kameran på en sten, musiken skriker att det är farligt, att hon gör något dumt, att nu är hon skyddslös. Precis som Hitchcock skulle klippt när hjälten lägger ifrån sig just det han inte ska lägga ifrån sig. Och så ser man henne speglad i linsen, när hon går bort från kameran och ner i en damm. Kanske poängen är att vi vantrivs i kulturen, kanske att det inte finns något annat än det, jag vet inte riktigt, men filmen är intressantare än en poäng.
6 comments:
den här filmen vill jag se. fast nu har ju du berättat slutet.
tror du att det är meningen att fotot ska vara taffligt?
äsch, det är en loop så man kan ändå inte bestämma var man vill börja.
är osäker på om det är meningen, dålig skärpedragning och skakiga åkningar kan ju vara konsekvens av ekonomi såklart. men jag gillar det, det blir liksom så tydligt ett grepp, en efterapning som inte riktigt lyckas. men den är tjusig ändå, som synes på bilden. gå och se, kostar bara 20 kronor!
Mmm jag tänkte ju mest på vattenrugbymatchen som metafor för en skrämmande men också kanske lockande frigörelse från den subjektivitetspositionen man intar som åskådare på andra sidan buren. Men kameran gjorde mig konfunderad. Senare på kvällen var det fest och på vissa håll en ständig kameradokumentation. Nuet underkastas kamerans organisatoriska minneskonstruktion. Liksom hela tiden. Kameran inte som gevär utan som löfte om meningsfullhet. Och då tänker jag på Hitchcockkvinnan som att hon med kameran i ett stadigt grepp kan upprätthålla en illusion av kontroll. Eller åtminstone en slags organisering, av tid, rum. Men som du säger, den är både betydligt intressantare och mer komplex än en poäng…
karoline: mmm, visst, verkligen så. genom att göra bilder blir det meningsfullt. vad skulle hon annars göra där, bara titta? är ju speciellt i förhållande till djuren också, hur de bara är intressanta på ett väldigt begränsat sätt i djurparken, de fyller en väldigt endimensionell funktion. ditflugna för att bli sedda från ett givet perspektiv, att fotograferas. det är väl lite mot denna organisatoriska trygghet man kan tänka på vattenpolo som längtan bort, precis som du säger. att det är så bestämt att det är ointressant. och paniken i det: skräckmusiken, typ "jag pallar inte följa detta!" - trots hennes ändå behärskade rörelser. tack för bra kommentar!
Hmm tänkte mer på dels det lustiga i att så tydligt ägna sig åt att konstruera nuet som ett minne, att för framtiden just platta till och fragmentisera och låta nuet organisera sig utifrån det löfte om meningsfullhet som apparaten erbjuder. Om den nu gör det. Du har ju tidigare citerat Epstein om missmodet i att se sin tvilling på film, kanske erbjuder kameran nån slags lacansk trygghet också, en fast punkt. En affirmativ blick.
Dels en repertoar av fasta rörelser, scheman. Dels säkerheten i att kunna titta på fotografierna och tänka: vad roligt vi hade! Eller: vad vackert det var!
Det kanske är så enkelt att när Hitchcockkvinnan riktar sin lins mot oss är det skönt att bli föremål för objektivets blick. Som en förlängning av den narcissistiska kärlek Lacan menade uppstår vid anblicken av sig själv i spegeln, sedd från utsidan, som i den andres blick.
(Haha känns lite som detta blev en parallelldiskussion till din uppsats snarare än om Zoo..=))
Good words.
Post a Comment