Nedräkning till matt

För 12 dagar sedan satt jag i Gotlandsfärjans ganska vidriga restaurangtorg och läste till slut Alexander Ahndorils Regissören. Även om bildspråkets färgprakt ibland var lite påfrestande tyckte jag om den, mest på grund av inspelningsscenerna, som när Bergman försöker hitta det bästa sättet att få Gunnar Björnstrand att spela ner sin roll till mumlande och omtagningarna följer på varandra med stigande irritation. Texten upprepades om och om igen, i pressade försök att nå fram till det facit som filmscenen i Nattvardsgästerna utgör. Orden blev en fiende, något skådespelaren måste övervinna, som en präst som inte längre tror på Ordet.

För 11 dagar sedan var jag för första gången på Fårö och försökte utröna om det kanske, kanske var just här som de spelade in strandscenen med den långa åkningen i Persona. Hur såg nu de där klipporna ut? Sedan hittade jag en förteckning över inspelningsplatserna i turistbroschyren Gotlandsguiden, men där stod ingenting om Persona. Jag var tydligen vid stranden som de lämnar med båten i Skammens slutscen, men kände inte igen mig alls.

Igår ringde en vän. Han hade sett En passion och ville prata. Vi diskuterade Liv Ullmans krackelerande sanningsanspråk, skämtade om Erland Josephsons bristande entusiasm för fotografyrket, var oense om huruvida de infällda intervjuerna var ett krystat försök att vara samtida (är de inte!) och jag sa att jag inte alls kunde komma ihåg något särskilt om historien med de slaktade fåren.

Idag är jag bara ledsen. Utanför bräker helt andra får i sommarkvällens väntan på ett leende.

Bläcket håller mig sällskap

Även om ögonen är fästa på bilderna, på textremsan, på bilderna igen, även om vi knappt sneglar åt sidan är det alltid genom vännen, kollegan, älskaren, älskarinnan, den som sitter bredvid i salongen som vi ser filmen. Varför skrattar inte hon också åt att de klipper nattens sista kyss mot vågor som sköljer över snäckstranden? Varför är hans kropp så spänd med huvudet tryckt mot nackstödet när voice over-rösten faktiskt inte är fånigt för mycket utan bara vacker? Varför varför snyftar hon bara nästan ljudlöst? Är det jag eller Isabelle Huppert?

Alla har väl tänkt: det är omöjligt att skratta åt dumma skämt om de andra inte skrattar, och omöjligt att ta en replik på allvar ackompanjerat av obekväma suckar. Med böckerna däremot är man ensam, ingen vet vilken sida du ler åt och dessutom ”kan man skapa sin egna bilder”, som filmhatarna brukar säga. Men: Jag läser Nina Bouraouis Mina onda tankar full av understrykningar. Jag har lånat den av en vän med penna och att läsa är att ha henne intill sig, i stolen bredvid, som i biografsalongen tar sekvenserna omvägen genom en annans pågående utvärdering. Det är ett märkligt sätt att läsa. Ibland känns det nästan fel, som att jag får tillträde till en tankevärld som är alltför privat. Ibland konstigt: varför strök hon under det här? Är det jag eller Nina Bouraoui?

Jag skulle avsky att vara du, jag förstår mig knappt själv. Du har aldrig samma kläder på dig, du är elegant, de sjuka behöver skönhet. Det är en besatthet jag har denna skönhet, denna massiva skönhet, mina första böcker som är överarbetade för skönhetens skull, mina väninnor, min familj, mina turer genom Louvren, snabbt, varje torsdagsförmiddag, för att uppslukas av skönhet, Velázquez, kristusfigurerna, Caravaggio, de nakna pojkarna, Hervé Guiberts böcker, fotografierna av hans kärlek, pojkarna i Maraiskvarteren, Laura Palmer i ”Twin Peaks”, de älskande kvinnorna i ”Mulholland Drive”, skönheten, den enorma skönheten hos Alger en dag under snön, det vita havet, pisterna i Chréa, den frusna öknen, båtarna som ligger vid kaj, skönheten hos min systers väninna, M.B., skönheten i sjuttiotalets tonårstid som jag en dag återupptäcker i Sofia Coppolas film.

(Ett stycke jag kanske skulle ha strukit under om det inte vore oartigt att göra understrykningar i andras böcker. Det är fint att hon hittar skönhet i Mulholland Drive-scenen. Även om jag inte tyckte så värst om den själv så är det fint.)

She came out from Agnès V

Jag tänker hela tiden att alla tittar på mig, och själv tittar jag inte heller på någon annan.

Den kanske oftast analyserade sekvensen i Agnès Vardas Cléo från 5 till 7 är när Cléo efter ett smärtsamt sångnummer under repetitionen med Michel Legrand sliter av sig peruken, byter om från vitt till svart och bestämmer sig för att lyfta blicken mot omvärlden. Det första hon ser är en man som äter grodor på gatan, och trotsigt möter hennes äcklade blick. Då sätter hon på sig sina solglasögon, så att hon kan se utan att behöva möta blicken när någon ser tillbaka. Hon går på ett café, och kameran sveper längs de som sitter runt borden. Cléo fascineras av ansiktena, lyssnar på brottstycken av samtal, svänger runt med huvudet, uppmärksammar till och med konsten som hänger på caféväggarna.

Gilles Deleuze skriver roligt att ”en schizofren ute på promenad är en bättre modell än en neurotiker liggandes på analytikerns soffa. Frisk luft och en relation med omvärlden”, och när Cléo går sedan ut på gatan tycks hennes tidigare introverta oro för en stund lösas upp. Hon bär inte längre solglasögonen – i en lång sekvens ser vi hur hon konfronterar de mötandes blickar. Flirtiga män, damer med bröd, kvinnor i glasögon. Sekvensen har ofta setts som filmens feministiska nyckelscen – Cléo tycks återvinna sin subjektivitet och sin förmåga att intressera sig för andra. Kameran tar vägen in i hennes ögon och den är förvirrad och ryckig men tittar intresserat på omgivningen, på det där parisiska sextiotalssättet som bara fladdrar som förbryllade tankar.

1958, tre år innan Cléo från 5 till 7 gjorde Varda den korta L’Opéra mouffe som hon i inledningstexterna kallar ”en gravid kvinnas filmade anteckningsbok”, en film som delar intresset för stadslivet med gatusekvensen i Cléo från 5 till 7. Staden är ju ett både ständigt och aktuellt filmmotiv – förra årets frankokavalkad Paris je t’aime ska få uppföljare med andra städer i huvudrollen. Men ingen av bidragen till Paris je t’aime har något av det underbara som finns i L’Opéra mouffe. Filmen handlar om ett kvarter i Paris – La Mouffe – och är indelad enligt den förmodade anteckningsbokens tematiska särskiljningar – ”kärleken”, ”naturen”, ”graviditeten”, ”ångesten”, ”de kära försvunna”, ”begäret”. Först presenteras filmens ögon, eller snarare den gravida kropp som är filmens utgångspunkt. Precis som i Cléo från 5 till 7 börjar filmen med att den kvinnliga kroppen estetiseras varpå huvudpersonen slår upp ögonen och betraktar staden. Kvarteret, eller filmen, rymmer allt som den namnlösa kvinnan ser eller råkar tänka på, och trots att vi aldrig ser huvudpersonens ansikte eller handlingar så lär vi på något sätt känna henne genom att upptäcka vad hon rörs av, vad hon tycker är roligt, hur mycket hon tänker på en evig arbetslös dag av lekande fysisk kärlek som inte verkar ha en början eller slut. Och graviditeten är ständigt närvarande i käcka metaforer: en svällande pumpa som klyvs itu, en fågel i en glasskål, en liten docka i en stålkroppsillustration. Så kanske det är mer ett återspeglingens självporträtt än ett porträtt av en stad, men det är i så fall ett jag som bara finns till i frisk luft och en relation med omvärlden. Hos Varda är det är inte vår bild eller våra ord som säger något om hur vi är, det är våra egna ögons neurotiska irrande. Så vänd på kameran!