She came out from Agnès V

Jag tänker hela tiden att alla tittar på mig, och själv tittar jag inte heller på någon annan.

Den kanske oftast analyserade sekvensen i Agnès Vardas Cléo från 5 till 7 är när Cléo efter ett smärtsamt sångnummer under repetitionen med Michel Legrand sliter av sig peruken, byter om från vitt till svart och bestämmer sig för att lyfta blicken mot omvärlden. Det första hon ser är en man som äter grodor på gatan, och trotsigt möter hennes äcklade blick. Då sätter hon på sig sina solglasögon, så att hon kan se utan att behöva möta blicken när någon ser tillbaka. Hon går på ett café, och kameran sveper längs de som sitter runt borden. Cléo fascineras av ansiktena, lyssnar på brottstycken av samtal, svänger runt med huvudet, uppmärksammar till och med konsten som hänger på caféväggarna.

Gilles Deleuze skriver roligt att ”en schizofren ute på promenad är en bättre modell än en neurotiker liggandes på analytikerns soffa. Frisk luft och en relation med omvärlden”, och när Cléo går sedan ut på gatan tycks hennes tidigare introverta oro för en stund lösas upp. Hon bär inte längre solglasögonen – i en lång sekvens ser vi hur hon konfronterar de mötandes blickar. Flirtiga män, damer med bröd, kvinnor i glasögon. Sekvensen har ofta setts som filmens feministiska nyckelscen – Cléo tycks återvinna sin subjektivitet och sin förmåga att intressera sig för andra. Kameran tar vägen in i hennes ögon och den är förvirrad och ryckig men tittar intresserat på omgivningen, på det där parisiska sextiotalssättet som bara fladdrar som förbryllade tankar.

1958, tre år innan Cléo från 5 till 7 gjorde Varda den korta L’Opéra mouffe som hon i inledningstexterna kallar ”en gravid kvinnas filmade anteckningsbok”, en film som delar intresset för stadslivet med gatusekvensen i Cléo från 5 till 7. Staden är ju ett både ständigt och aktuellt filmmotiv – förra årets frankokavalkad Paris je t’aime ska få uppföljare med andra städer i huvudrollen. Men ingen av bidragen till Paris je t’aime har något av det underbara som finns i L’Opéra mouffe. Filmen handlar om ett kvarter i Paris – La Mouffe – och är indelad enligt den förmodade anteckningsbokens tematiska särskiljningar – ”kärleken”, ”naturen”, ”graviditeten”, ”ångesten”, ”de kära försvunna”, ”begäret”. Först presenteras filmens ögon, eller snarare den gravida kropp som är filmens utgångspunkt. Precis som i Cléo från 5 till 7 börjar filmen med att den kvinnliga kroppen estetiseras varpå huvudpersonen slår upp ögonen och betraktar staden. Kvarteret, eller filmen, rymmer allt som den namnlösa kvinnan ser eller råkar tänka på, och trots att vi aldrig ser huvudpersonens ansikte eller handlingar så lär vi på något sätt känna henne genom att upptäcka vad hon rörs av, vad hon tycker är roligt, hur mycket hon tänker på en evig arbetslös dag av lekande fysisk kärlek som inte verkar ha en början eller slut. Och graviditeten är ständigt närvarande i käcka metaforer: en svällande pumpa som klyvs itu, en fågel i en glasskål, en liten docka i en stålkroppsillustration. Så kanske det är mer ett återspeglingens självporträtt än ett porträtt av en stad, men det är i så fall ett jag som bara finns till i frisk luft och en relation med omvärlden. Hos Varda är det är inte vår bild eller våra ord som säger något om hur vi är, det är våra egna ögons neurotiska irrande. Så vänd på kameran!