Bläcket håller mig sällskap

Även om ögonen är fästa på bilderna, på textremsan, på bilderna igen, även om vi knappt sneglar åt sidan är det alltid genom vännen, kollegan, älskaren, älskarinnan, den som sitter bredvid i salongen som vi ser filmen. Varför skrattar inte hon också åt att de klipper nattens sista kyss mot vågor som sköljer över snäckstranden? Varför är hans kropp så spänd med huvudet tryckt mot nackstödet när voice over-rösten faktiskt inte är fånigt för mycket utan bara vacker? Varför varför snyftar hon bara nästan ljudlöst? Är det jag eller Isabelle Huppert?

Alla har väl tänkt: det är omöjligt att skratta åt dumma skämt om de andra inte skrattar, och omöjligt att ta en replik på allvar ackompanjerat av obekväma suckar. Med böckerna däremot är man ensam, ingen vet vilken sida du ler åt och dessutom ”kan man skapa sin egna bilder”, som filmhatarna brukar säga. Men: Jag läser Nina Bouraouis Mina onda tankar full av understrykningar. Jag har lånat den av en vän med penna och att läsa är att ha henne intill sig, i stolen bredvid, som i biografsalongen tar sekvenserna omvägen genom en annans pågående utvärdering. Det är ett märkligt sätt att läsa. Ibland känns det nästan fel, som att jag får tillträde till en tankevärld som är alltför privat. Ibland konstigt: varför strök hon under det här? Är det jag eller Nina Bouraoui?

Jag skulle avsky att vara du, jag förstår mig knappt själv. Du har aldrig samma kläder på dig, du är elegant, de sjuka behöver skönhet. Det är en besatthet jag har denna skönhet, denna massiva skönhet, mina första böcker som är överarbetade för skönhetens skull, mina väninnor, min familj, mina turer genom Louvren, snabbt, varje torsdagsförmiddag, för att uppslukas av skönhet, Velázquez, kristusfigurerna, Caravaggio, de nakna pojkarna, Hervé Guiberts böcker, fotografierna av hans kärlek, pojkarna i Maraiskvarteren, Laura Palmer i ”Twin Peaks”, de älskande kvinnorna i ”Mulholland Drive”, skönheten, den enorma skönheten hos Alger en dag under snön, det vita havet, pisterna i Chréa, den frusna öknen, båtarna som ligger vid kaj, skönheten hos min systers väninna, M.B., skönheten i sjuttiotalets tonårstid som jag en dag återupptäcker i Sofia Coppolas film.

(Ett stycke jag kanske skulle ha strukit under om det inte vore oartigt att göra understrykningar i andras böcker. Det är fint att hon hittar skönhet i Mulholland Drive-scenen. Även om jag inte tyckte så värst om den själv så är det fint.)