Nedräkning till matt

För 12 dagar sedan satt jag i Gotlandsfärjans ganska vidriga restaurangtorg och läste till slut Alexander Ahndorils Regissören. Även om bildspråkets färgprakt ibland var lite påfrestande tyckte jag om den, mest på grund av inspelningsscenerna, som när Bergman försöker hitta det bästa sättet att få Gunnar Björnstrand att spela ner sin roll till mumlande och omtagningarna följer på varandra med stigande irritation. Texten upprepades om och om igen, i pressade försök att nå fram till det facit som filmscenen i Nattvardsgästerna utgör. Orden blev en fiende, något skådespelaren måste övervinna, som en präst som inte längre tror på Ordet.

För 11 dagar sedan var jag för första gången på Fårö och försökte utröna om det kanske, kanske var just här som de spelade in strandscenen med den långa åkningen i Persona. Hur såg nu de där klipporna ut? Sedan hittade jag en förteckning över inspelningsplatserna i turistbroschyren Gotlandsguiden, men där stod ingenting om Persona. Jag var tydligen vid stranden som de lämnar med båten i Skammens slutscen, men kände inte igen mig alls.

Igår ringde en vän. Han hade sett En passion och ville prata. Vi diskuterade Liv Ullmans krackelerande sanningsanspråk, skämtade om Erland Josephsons bristande entusiasm för fotografyrket, var oense om huruvida de infällda intervjuerna var ett krystat försök att vara samtida (är de inte!) och jag sa att jag inte alls kunde komma ihåg något särskilt om historien med de slaktade fåren.

Idag är jag bara ledsen. Utanför bräker helt andra får i sommarkvällens väntan på ett leende.