Allkonstnären
Den som växt upp under nittiotalet och mest känner för att bura in Robert Broberg i en liten cell med rejäla galler i, borde se en film som befriad från naivistiska färgkluddar och ljusblå gitarrer lyfter in de rimmade finurligheterna i en grå vardaglig sorg och ger ordvändningarna en närmast bedjande karaktär: Eric M Nilssons Psykosfär från 1965. Filmen består av bilder från offentliga miljöer i Stockholm, till största delen på caféer och restauranger. På många sätt påminner Psykosfär om L’Opéra mouffe, den Agnès Varda-film jag skrev om här – de dokumentära bildernas associativa sökande efter det meningsfulla i stadsmiljön ackompanjeras av beskrivande sånger vars lättsamhet relativiserar bildernas allvar. Men där Vardas Pariskvarter är något spännande, där historier finns att upptäcka överallt för den som letar, tycks Nilssons kamera mest hitta folkhemmets institutionaliserade tomhet och all skönhet denna tomhet faktiskt bär med sig. Broberg sjunger om denna deprimerande skönhet i ett skämtsamt moll.
Förutom Brobergs sång finns en annan röst: Fröken Urs maskinella tidsangivelser. Åtta, ett och tio. Pip. Nio, fyrtiosju och noll. Pip. Nio, fyrtiosju och tio. Det är den rationella organisationen, staten, det samhällsmaskineri som i filmen annars bara existerar genom sin frånvaro – bilderna föreställer väntan, sysslolöshet, de som är arbetslösa, för gamla för att arbeta eller de som tar en paus i arbetet, de som äter. Det mest återkommande motivet är kaffekoppen och cigarettröken: Kameran iakttar röken som stiger från dem båda, och hur de förs till olika munnar. Efter ett tag framstår det nästan som tvångsmässiga begärstillfredsställanden: Har de inget annat att göra än att dricka kaffe? Då slår Robert Broberg på gitarrsträngarna och sjunger en käck femtonsekunderssång utifrån kaffekoppens perspektiv. Den börjar: Jag är en kopp! På ett café! I mig finns kaffe eller thé. Om det inte vore för filmbildernas känslighet vore det nonsens, men istället blir det ett rörande försök att hitta något att besjunga i en tid när alla musor har dött, när cafégästerna har somnat.
8 comments:
Mmm men den kaffekoppen som i det svenska folkhemmet associeras till vardagstristess omvandlas till livsnjutning om man befinner sig längre söderut, eller pa kontinenten, som det ju sa fint kallas! appropa folkhemsmatalitet maste jag citera ett roligt stycke ur boken jag läser, Geijer försöker fanga den svenska identiteten:
"Lättjan förstör hos Söderns eldiga naturer genom utbrott av valdsamma oordningar; i Norden langsammare, säkrare, eländigare, och är egentligen den nesliga stradöd, för vilka vara förfäder bado sino gudar bevara sig. Denna inre dvala är under var harda himmel en lätt undfangen sjukdom, som dövar alla högre förmögenheter, och under vilken den inneburna ororn i det nordiska lynnet blott yttrar sig i famlande efter sken, en förlust pa allt begrepp om väsende, en därav följande avund för yttre företräden, och en innebördes söndring.."
detta ska alltsa vara menat som nanting positivt! =)
haha, verkligen märkligt och roligt! lite svårläst bara med gammelsvenska utan å... i alla fall: kanske man kan se filmen just så, som ett påpekande om njutningen som kanske inte märks som på kontinenen - men som ändå finns? eller i alla fall något om det bortglömda...
Hemmafruar och stadsmän..niskor
Stadsmiljö och stadsmiljö. Det känns aningen falskt när den oinsatte lätt får intrycket att det handlar om Stockholm som i Stockholm city och inte den sovstadsaktiga förorten där tunnelbanan vänder. Vilket väl är det centrala här? Eller har jag fel? (det är ett tag sen jag såg filmen)
Annars är dina små funderingar alltid läsvärda. Fortsätt i samma stil!
Hmm, det stämmer nog att det är förortscaféer som porträtteras, och även om jag nog allt tycker att Farsta strand är Stockholm nästan lika mycket som Regeringsgatan, så visst. Lite svårt eftersom det är en gammal film och i alla fall jag kan inte dra säkra slutsatser om det porträtterade klientelets bostadssituation... Men! Filmen börjar faktiskt med en lång panorering över Västerbron! ;-)
Ska väl sägas att jag inte vänder mig mot din betraktelse generellt, om det halvsovande, sysslolösa folkhemmet. Bara det att jag inte riktigt känner igen mig i din bild av en renodlad caféfilm. Filmen skulle inte vara vad den är utan allt det andra, det som du utelämnade. Maskinerna i tvättstugorna som sörplar lika mycket som kaffedrickarna i det folktomma förortscentrumet och mödrarna som (rökandes?) står på sina balkonger 10 trappor upp och övervakar barnen som leker nedanför på en jättelik betongplan.
Det är som sagt ett tag sedan jag såg den, men början minns jag tydligt: en utomhusperrong där ett tomt tåg rullar in, följt av bilder på män..niskor som åker upp för rulltrappan och försvinner med tåget. Eller?
Jag skulle hursomhelst vilja se den igen. Om vi nu sett samma film. ;-)
haha, det verkar sannerligen som att vi inte till fullo sett samma film! jag såg varken rulltrappor, balkonger eller tvättstugor. men man vet ju aldrig riktigt vad man får i avi-djungeln. kanske finns är två versioner av filmen? att nilsson skulle gjort två robban brobergfilmer känns ju också en aning osannolikt? det som jag sett är mkt bra, det verkar ju det du sett vara också. denna ständiga längtan efter mer...
Ja, uppenbarligen har vi sett olika filmer. Jag minns inte några utmärkande caféscener och du skulle aldrig ha missat t ex maskinerna i tvättstugan som stånkar, pyser och sörplar mer som monster än maskiner.
Gjorde en snabb sökning och hittade Eric.M.Nilsson.-.Munnar.[Psykosfär.2].VHSRip.XviD-Malachi.avi, är den den du sett?
det är den. se den för den är bra! att vi kunde reda ut det hela är tråkigt nog en väldigt o-nilssonsk upplösning!
Post a Comment