Sophies värld

Klackar ekar mot de regntunga, blåtonade kullerstensgatorna. I bakgrunden hänger tre klarröda gobelänger med svarta svastikor. Bara en annan människa är ute men ändå blir det en kollision i hörnet, så att klackarna måste smattra snabbare – hon har subversiva dokument i väskan och om hon upptäcks är hon illa ute!

Det är något med Sophie Scholl- Den sanna historien som stör. Den historiska Scholl var en av fem medlemmar i den antinazistiska motståndsgruppen Die Weiße Rose som producerade och distribuerade regimkritiska flygblad i München när kriget var som intensivast. Filmen visar hur de blir upptäckta och dömda av män i uniform. Problemet ligger nog delvis i hur den till synes oreflekterat infogar berättelsen i en utnött filmstil, där bilden av de röda hakkorsgobelängerna grupperas med alla andra bilder som ser exakt likadana ut, och som också ackompanjeras av ekande klackar mot sten. Det faktiska nazityskland kommer i skymundan av de konservativt men kompetent hanterade genrefigurerna: de tomma gatorna, bildrytmen, det religiösa ljuset som strömmar ner genom takfönstret. Nazismen växte fram samtidigt som den klassiska filmstilen förfinades till perfektion, men Sophie Scholl saknar alla historiska ankarpunkter som skulle kunna bli komplicerade. Tredje riket blir ett hyperverkligt sagorike, en hollywoodmytologi som filmen uppdaterar enligt samtidens behov av tyska hjältar. Utan att komplicera eller kontextualisera den nazistiska maktapparaten erbjuds en öppning för en ny tysk självbild att formeras under genrefilmens paraply. Genom att de nazistiska brotten förläggs till ett amerikafött någon annanstans, kan den tyska historien omformuleras till en motståndskamp mot en ockupationsmakt som framstår som främmande och essentiellt populärkulturell.

Kanske är det närsynt överkänslighet, men en vecka efter att 800 nazister tågade på Odengatan känns det i alla fall lite viktigt att komma ihåg att nazismen faktiskt inte uppstod i Hollywood på 80-talet.

I'm ready for my...

Jag provade min brors glasögon och plötsligt såg jag rynkor och porer i allas ansikten. Min mamma berättade om en bok hon hade läst, där en närsynt pojke blev förkrossad över världens fulhet efter att familjen äntligen hade råd med glasögon till honom. De byggnader som tidigare varit dimmigt beslöjade syntes plötsligt själlöst vulgära, med sprickor, fuktfläckar och missfärgningar. Så även ansikten. En närbild på huden är knottror, kratrar och små hårstrån som blir stora. I Pippilotti Rists ögon är det vackert, i Roy Anderssons vulgärt. Han skriver i Vår tids rädsla för allvar att man får ”veta mindre om en person ju närmare man kommer”, och hänvisar till André Bazin, som ju utformade en hel filmteori i vidvinkelobjektivets tjänst. Vi märker inte att det är ett koöga som skärs itu med rakbladet, det är så nära att det ser mänskligt ut – eftersom vi skyr det allmänna eller abstrakta, och tyder varje simpel bläckplump som öga, näsa, mun. Det finns ett hot i att det mänskliga faller sönder till kroppens fysiska beståndsdelar, befriade från själ och aura. Kan vi älska den nakenheten utan reservationernas softade filter? Fotografera det vi älskar som om det var vackert, istället för att fotografera det så att det blir vackert? Åh, jag har nog solsting.