På tunnelbanan, på tunnelbanan

Andrej Tarkovskijs mysticism är ganska irriterande när han behandlar Naturen, Nationen eller Kvinnan, men när det handlar om autostrador och vetenskap blir det intressantare. I Solaris finns två underbara scener, dels när rymdfararen ska presentera sitt arbete inför forskarkollegiet och det visar sig att han bara filmat massa moln, och dels bilfärden strax efter, där kameran många, många minuter färdas på motorvägen genom Moskva.

I det som skulle bli kärnvapenspetsarnas motsvarande huvudmål på andra sidan Atlanten utspelas en film som påminde mig om bilfärden i Solaris. New York Subway gjordes 1905, när stadens tunnelbana var ny, och den är på ett sätt en ren hyllning till den nybyggda kollektivtrafikens effektivitet, samtidigt som den i förbifarten förebådar de försök till modernistisk renodling som i filmens form skulle genomföras först decennier senare. I fokus är de små variationerna i ljusets fall mot tunnelns räfflade väggar. Men då och då, när tåget passerar en station, öppnar sig rummet och abstraktionen övergår i dokumentär. Från formmässig askes till överdådiga damhattar.

Det sägs att filmen och tåget är de kanske viktigaste exemplen på de förändringar i hastighet och skala som moderniteten förde med sig. Hela världen blev tillgänglig, allt blixtrade förbi på duken och utanför kupéfönstret. Walter Benjamin menade att filmen var den konstform som bäst svarade mot den moderna stadens ständiga chockupplevelser. Men nu är vi minsann ännu snabbare: jämfört med gröna linjen går det här tåget sjukt långsamt!

Se filmen (del 1, del 2) om ni är peppade på en fem minuters joyride i en tunnelbanetunnel från sekelskiftet. Jag lyssnade på Michael Nyman medan jag tittade. Det rekommenderas!

Distanserad distraktion

Det brukar heta att den manliga flanörens kvinnliga komplement i modernitetens stad är den prostituerade. Flanören ser, betraktar, han beter sig på samma sätt i staden som på konstmuseet och strippklubben, för honom består världen av isolerade, mer eller mindre njutbara synintryck: en målning av Manet, en fasad, en kvinna på trottoaren.

Michelangelo Antonionis destillerade modernism, alienationstrilogin Äventyret, Natten och Feber, behandlar denna distribution av synintryck. Lite raljerande kan man säga att filmerna handlar om kyliga rika som i välskräddade kläder går runt och stirrar på varandra och på omgivningen, men det är intensivt och fängslande vackert. Ett återkommande motiv är den desperata kvinnan som trycker sig mot en vägg, först med ansiktet, sedan, efter en hastig vändning, med ryggen och nacken. Kanske kan man förstå det som en strävan att försvinna in i väggen för att undkomma kamerans/flanörens blick, kanske tvärtom som en utmattad längtan efter total objektifiering, efter att reduceras till bild och berövas på tanke, smärta och tredimensionalitet? Eller bara som en av de koreografiska figurer som gör filmerna till lågintensiva dansuppvisningar?

I Natten finns hur som helst en sekvens där en kvinna flanerar i den moderna förstaden. Istället för att åka hem till maken Marcello Mastroianni går Jeanne Moreau bara runt och tittar på stadens utkanter, ibland förströdd, ibland nollställd. Hon bevittnar ett slagsmål på en bakgård och några killar som skjuter upp raketer mot himmelen på en äng. Och byggnader: nya, halvfärdiga och förfallna. Hon verkar njuta av iakttagandet, men så fort en man möter hennes blick skyndar hon iväg, till synes skrämd. Hon ringer Marcello och han möter henne på en plats där de tidigare bott tillsammans. Han säger att inget har förändrats, hon svarar att allt förändras. Sedan åker de tillsammans och tittar på en sexig dansshow. Jag tittar tillsammans med dem. Det är ganska underhållande, men känns lite konstigt.

Lost and found

I en av de mest komplexa Mélièsfilmerna, Photographie électrique à distance, som förebådar datorns visuella miljö med skiljda fönster som interagerar med varandra, fångar en magiker besökarnas själar genom att använda en maskin som projicerar upp den undersöktas inre egenskaper i närbild på en stor skärm. Besökaren blir rasande då hans inre visar sig ha en apas gestalt, och slår sönder maskinen. Filmteknologins ankomst ackompanjerades ju, precis som telegrafens och fotografiets, av märkliga historier och spiritistiska praktiker om hur tekniken kunde fånga det som låg bortom ögats potential: vandrande gengångare, den sanna själen, framtiden. Ofta genom luriga dubbelexponeringar och märkliga ljusinsläpp i lycksökande spiritisters mörkrum, men även filmteoretikern Béla Balázs såg filmens närbild som själens möjliga avtäckare, och kallar den ”ett stumt vittnesbörd om det väsentliga och betydelsefulla, med vilken det gestaltade livet samtidigt utrönas”.

I den länge försvunna, men i ett franskt arkiv nyss återfunna filmen Madame de Thèbes, regisserad av Mauritz Stiller, finns en scen som påminner om Mélièsfilmens teknologiska sökande efter sanningen. Spåkvinnan Madame de Thèbes är anlitad för att avslöja det stundade valets utgång: en av de politiska kandidaterna vill bli spådd. Sierskan använder då en märklig maskin som först scannar av besökarens handflata, sedan trådlöst projicerar upp den på en skärm, och slutligen skrivs handflateavtrycket ut på ett papper med spådomen skriven i elegant skrivstil: "Du kommer nå stor politisk framgång!". Förutom att scenen är fantastisk på grund av den uppförstorade handflatans slående visualitet, så är det intressant hur enkelt nya teknologier kunde associeras med en romsk siartradition som i mycket hämtar sin auktoritet från uråldrig kunskap och gamla knep. Skulle en sierska kunna använda GPS eller DNA-test idag, och ännu betraktas som sierska?

Men som jag älskar dessa maskiner, uttänkta som koncept långt innan den tekniska utvecklingen tillåter deras produktion. Ibland ger historien filmens sierskor rätt: månraketen, televisionen, övervakningssystemen och den diskuterade filmens skärmförsedda Xerox är alla idag tekniska realiteter, som förutsågs i filmade fantasier. Men än idag väntar vi på den fantastiska klocka som tillåter oss, likt Ernest Bourbon 1914 och Adam Sandler 2006, att spola tiden framåt i fastforward och sedan ångra oss bittert. Snart!