På tunnelbanan, på tunnelbanan
Andrej Tarkovskijs mysticism är ganska irriterande när han behandlar Naturen, Nationen eller Kvinnan, men när det handlar om autostrador och vetenskap blir det intressantare. I Solaris finns två underbara scener, dels när rymdfararen ska presentera sitt arbete inför forskarkollegiet och det visar sig att han bara filmat massa moln, och dels bilfärden strax efter, där kameran många, många minuter färdas på motorvägen genom Moskva.
I det som skulle bli kärnvapenspetsarnas motsvarande huvudmål på andra sidan Atlanten utspelas en film som påminde mig om bilfärden i Solaris. New York Subway gjordes 1905, när stadens tunnelbana var ny, och den är på ett sätt en ren hyllning till den nybyggda kollektivtrafikens effektivitet, samtidigt som den i förbifarten förebådar de försök till modernistisk renodling som i filmens form skulle genomföras först decennier senare. I fokus är de små variationerna i ljusets fall mot tunnelns räfflade väggar. Men då och då, när tåget passerar en station, öppnar sig rummet och abstraktionen övergår i dokumentär. Från formmässig askes till överdådiga damhattar.
Det sägs att filmen och tåget är de kanske viktigaste exemplen på de förändringar i hastighet och skala som moderniteten förde med sig. Hela världen blev tillgänglig, allt blixtrade förbi på duken och utanför kupéfönstret. Walter Benjamin menade att filmen var den konstform som bäst svarade mot den moderna stadens ständiga chockupplevelser. Men nu är vi minsann ännu snabbare: jämfört med gröna linjen går det här tåget sjukt långsamt!
Se filmen (del 1, del 2) om ni är peppade på en fem minuters joyride i en tunnelbanetunnel från sekelskiftet. Jag lyssnade på Michael Nyman medan jag tittade. Det rekommenderas!
2 comments:
Jämförelserna mellan Solaris och Kubricks 2001 har väl gjorts till döds - "i hur hög grad är filmatiseringen av Solaris ett svar på Kubrick?" etc. – och det är väl kanske inte alltid särskilt relevant som (typ av) frågeställning. Men det är ändå intressant hur just den där utdragna bilfärden, speciellt i tunneln, är svår att inte se som en uppenbar homage till stargate-sekvensen i 2001.
Och på tal om stad och modernitet, fast lite senare och lite be-bop:igare: har du sett Pennebakers ”Daybreak Express”?
Jag tycker den ständiga jämförelsen är rätt rolig ändå, i det att Tarkovskij då blir lite mindre upphöjd i en altarstol, och hans bilder lite mindre sakralt betydelsemättade. Istället kan man titta på "hur gjorde de här" osv, precis som i din iakttagelse. Gillar det!
Hmm, finns det några mer såna filmens kalla kriget-par?
Daybreak Express, ja! Såg den nu, tack för tipset. Den var snabb och fin. Gillade hur bilden splittrades upp i slutet, det blev en perfekt illustration till tåg/filmparallellen, eftersom själva tåget hade gjort samma sak innan liksom, utan hjälp av mörkrumstrick!
Post a Comment