Friday, April 6, 2007

Distanserad distraktion

Det brukar heta att den manliga flanörens kvinnliga komplement i modernitetens stad är den prostituerade. Flanören ser, betraktar, han beter sig på samma sätt i staden som på konstmuseet och strippklubben, för honom består världen av isolerade, mer eller mindre njutbara synintryck: en målning av Manet, en fasad, en kvinna på trottoaren.

Michelangelo Antonionis destillerade modernism, alienationstrilogin Äventyret, Natten och Feber, behandlar denna distribution av synintryck. Lite raljerande kan man säga att filmerna handlar om kyliga rika som i välskräddade kläder går runt och stirrar på varandra och på omgivningen, men det är intensivt och fängslande vackert. Ett återkommande motiv är den desperata kvinnan som trycker sig mot en vägg, först med ansiktet, sedan, efter en hastig vändning, med ryggen och nacken. Kanske kan man förstå det som en strävan att försvinna in i väggen för att undkomma kamerans/flanörens blick, kanske tvärtom som en utmattad längtan efter total objektifiering, efter att reduceras till bild och berövas på tanke, smärta och tredimensionalitet? Eller bara som en av de koreografiska figurer som gör filmerna till lågintensiva dansuppvisningar?

I Natten finns hur som helst en sekvens där en kvinna flanerar i den moderna förstaden. Istället för att åka hem till maken Marcello Mastroianni går Jeanne Moreau bara runt och tittar på stadens utkanter, ibland förströdd, ibland nollställd. Hon bevittnar ett slagsmål på en bakgård och några killar som skjuter upp raketer mot himmelen på en äng. Och byggnader: nya, halvfärdiga och förfallna. Hon verkar njuta av iakttagandet, men så fort en man möter hennes blick skyndar hon iväg, till synes skrämd. Hon ringer Marcello och han möter henne på en plats där de tidigare bott tillsammans. Han säger att inget har förändrats, hon svarar att allt förändras. Sedan åker de tillsammans och tittar på en sexig dansshow. Jag tittar tillsammans med dem. Det är ganska underhållande, men känns lite konstigt.

3 comments:

Jacob said...

Ja, du har ju rätt. Kanske billig jämförelse, men tänker på Pasolinis Accatone där en man som inte pallar jobba blir hallick och låter de prostituerade gå på gatan medan han själv softar på kaféets uteservering (svenska titeln Snyltaren är ganska bra).

Och inte för att verka nojig, men bedriver du din blogg enbart i syfte att ge mig dåligt cinemateket-samvete? Hur mycket betalar dom dig?

Jonas said...

hmm, har inte sett accatone, så jag vet inte, om det är billigt! i alla fall, en grej jag verkligen tycker om hos pasolini som faktiskt också finns hos antonioni är sättet att filma unga killar. som dansen i början av 'små och stora fåglar', unga kroppar i snygga kostymer, självsäkra men ändå inriktade på en tjusig perfomance. hos antonioni är det ju alltid äldre män som kollar unga tjejer, men samtidigt, i båda natten och äventyret kollar tjejerna in sjuttonåringar med skjortan uppknäppt långt ner över bröstet, sådär rockigt, sexigt med mando diao-läppar. gillar det!

hehe, inte en spänn, men jag har så mycket att göra att jag inte hinner se några andra filmer! dessutom roliga veckor där just nu...

Jacob said...

"Billig" som i "uppenbar" eftersom det också är en italiensk film från 1961.

Ja! Som i En blondins kärleksaffär ungefär. Om jag minns rätt...