Sur la plage abandonnée

Om Cõte d’Azur är aristokratins (1920) eller bratsens (2001) oas är Deauville industrialistens. Han hinner inte från kontoret ner till Medelhavet med vare sig TGV eller National 7, och åker istället på en långhelg till atlantkusten. Det kanske verkar vara samma sak, det kanske är det egentligen, men det är svårt att tänka sig Bonjour Tristesse i Normandie eller Semestersabotören i Antibes. För roliga reaktionärer som Jacques Tati är Deauville beviset för att rationalismen inte känner några gränser, även de lata dagarna spaltas upp enligt samma komiska mönster som jättekontoret i Playtime. Människan får inte riktigt plats i det moderna schemat. Till och med i en ensam solstol i vattenbrynet bryter stress och förvirring in. Medelhavet istället, för Françoise Sagan:

Jag sträckte ut mig i sanden – tog upp en handfull som jag lät rinna mellan fingrarna i en mjuk gul ström, jag tänkte att den försvann som tiden, att det var en tanke som låg bra nära till hands och att det var skönt med sådana tankar.

Det är inte för att de är rika som tillvaron saknar materialitet och uppspaltning i Sagans Rivieradrama, de är rika i Normandie också, det är nog mer för att de kan stå utanför den moderna kapitalismens krav. Huvudpersonen Cécile öppnar visserligen inte gärna sina Bergsonböcker när hon tvingas plugga på sitt rum, men är precis lika främmande för Henry Fords och Greenwichmeridianens temporala rutnät. Det Monsieur Hulot plågas av har hon inte ens behövt reflektera över. Tiden existerar bara för minnet och för den lätt- eller djupsinnigt utkastade tanken.

En annan fin Deauvilleskildring, som även den är präglad av weekendresans begränsade tidsrymd är Claude Lelouchs En man och en kvinna. I Semestersabotören är alla de mer eller mindre löjeväckande aktiviteter som semesterfirarna företar sig centrala, och En man och en kvinna inleds med att Jean-Louis Trintignant överlägset men veligt beordrar sin chaufför att köra honom till olika nöjesbetonade platser. ”Au golf! Non, au carting! Non, au port. Non, au golf!” Precis som i Tatis film framstår semesterorten här, trots den djupt nostalgiska grundtonen, som något användbart, en plats för agerande och aktivitet. Men Lelouchs skämt slår alla Tatis: den hunsade privatchauffören visar sig vara hans lilla son som överlycklig får ratta bilen när pappan besöker honom på internatskolan. Sedan sladdar de runt tillsammans i vattenbrynet till Francis Lais smeksamma musik. Med botten i den smärta som det innebär att singelpappan lämnar sitt barn på ett internat långt från Paris blir scenen samtidigt så vacker och så blågrått sorglig som jag tror att Atlanten kommer vara imorgon.

Då är jag i Deauville. Lägenheten vi ska bo i liknar den lilla atlantlya som de älskande på flykt lånar av Godard själv i Förnamn Carmen. Det blir perfekt.