Män i knästrumpor

När Anja Pärsons guldruscher televiserades från Åre var det en sak som imponerade mycket på mig, även bortsett från tjocka lårmuskler och dödsförakt. Direkt efter att en åkare kommit ner repriserades åket, men nu i ett lager över ett tidigare åk, så det såg ut som att två storslalomåkare störtade ner bara någon meter ifrån varandra. Detta var alltså inte resultatet av en tidskrävande bildbehandling, utan en omedelbar och närmast perfekt omvandling av tävlingens tidsliga relationer. Att det fotograferade materialet blir ett råmaterial för att framställa långt intressantare collage av olika bildsekvenser blandat med grafik i två eller tre dimensioner, beskrev medieteoretikern Lev Manovich som typiskt för den digitala filmen, som han ser som en återgång till filmens ursprung i måleribesläktade animationstekniker. Och visst har han rätt, även om det samtidigt ryms en autenticitetskult mitt i digitalvideons hjärta, där skojiga små filmers värde är helt beroende av deras sanningsanspråk – om det är fejk är det inte roligt att någon får en blomkruka i huvudet, eller näsan sönderslagen som i videon Valencia Inter FIGHT. Här använder producenterna en mycket mer begränsad teknik för att åskådliggöra en kaotisk händelse. En ljus cirkel hämtad från nittiotalet placeras över det område i bilden vi bör rikta uppmärksamheten mot: den gråklädda avbytare som krossar Interspelaren Nicola Burdissos näsben.

Även i traditionella fotbollsmatchsekvenser används inte digital bildbehandling särskilt mycket även i de mest påkostade tv-sändningar. Med den lilla påmålade pilen som mäter avståndet till muren på frisparkar som undantag, är det ett traditionellt system där mest kraft läggs på fler kameror, mikrofoner och ständiga slow motion-repriser snarare än en mer avancerad bildbehandling. Formen osynliggörs och bestämmer i tystnad hur en fotbollsmatch ser ut, trots att alla som sett den visserligen lätt religiösa Zidane: A 21st Century Portrait, som fokuserar på allt det som glöms bort i televisionens tvingande narrationsmönster, vet att det finns fler än ett sätt att skapa nittio minuters spänning runt en fotbollsmatch.

I SVT:s morgonsoffa diskuterades nyss händelserna i Valencia. Tommy Engstrand och Jennifer Wegerup var eniga om att våldsamheterna hade sin grund i en feminisering av fotbollen. Spelarna är ”primadonnor”, ”prinsessor som bäddas in i bomull” och så tjänar de för mycket pengar. Jag tycker att Burdisso gott kan få sin näsa omstoppad med bomull efter blodvitet. Johan Esk relaterade visserligen sedan fotbollsvåldet på planen till läktarvåldet, men utan att våga kritisera de övriga deltagarnas femininitetsresonemang rakt ut. Undrar om de likaledes skulle säga att våldet i Köpenhamn beror på en feminisering av polisväsendet och den autonoma vänstern?