Thursday, March 8, 2007

Upplösningstillstånd

"Ne soyez pas diaboliques!" Den nerviga mysteriefilmen De djävulska avslutas med en textskylt som uppmanar publiken att inte själva vara djävulska och avslöja upplösningen för sina vänner. För att överraskningspotentialen ska bestå krävs det lite auktoritära förmaningar à la Hitchcock, som ju vid lanseringen av Psycho uppfostrade den amerikanska publiken till att komma i tid, och inte bara droppa in mitt i filmen lite hur som helst. Motsatsen till att hemlighålla upplösningen till varje pris är den direkta programförklaringen, som spränger mysteriets värderade murar och sakligt deklarerar vad vi har att vänta oss, exempelvis att En dödsdömd har rymt. Bressons film skildrar rymningsförberedelserna noggrant och sakligt, men trots att filmen är uppbyggd kring spänningsformler är vi ändå lugna, titeln garanterar ju att nazivakterna aldrig kommer att upptäcka vad flinka franska fingrar företar sig bakom den stängda celldörren. Hur förutsägbara vi än kallar genrefilmernas fåfänga variationer så finns det alltid ett osäkerhetsmoment: så länge inte slutet deklareras på filmaffischen kan vi ju inte veta säkert.

Cannesprisade Herr Lazarescus död, som ska få svensk premiär om några veckor, är just en lång väntan på att titelns utsaga ska realiseras. Herr Lazarescu är en alkoholiserad man som ringer efter en ambulans eftersom han har ont i huvudet och i magen. Men han får aldrig den hjälp han behöver, filmen är en uppgörelse med ett sjukvårdssystem som kräver oklanderlighet av patienten, och den hämtar mycket av sin kraft från titelns förebud. Läkarna skäller ut Lazarescu för att han har druckit, ”Sjukhuset är fullt av såna som du! Du drar löje över patienter med allvarliga problem!”, och när vi vet att dagen är Lazarescus sista blir de vita rockarnas arrogans outhärdlig. Filmens huvudperson är svag, på ett sätt som vi sällan ser i en aktörsorienterad filmtradition. Det är svårt att formulera krav från en position präglad av ensamhet och sjukdom, och Lazarescu blir skambelagd runtflyttad mellan rullstolar och ambulansbritsar, medan sjukvårdspersonalen är upptagen med dels den tragiska bussolycka som är dagens stora samtalsämne, dels att ständigt reproducera sina inbördes makthierarkier. Ingen har tid att diagnostisera, ingen har tid att röntga eller operera, än mindre att bry sig. En full gubbe är fel kund i effektivitetsmaximeringens och patientansvarets tid. Får man lov att vara sjuk även om man inte är riktigt frisk?

1 comment:

Jacob said...

Och så min favorit: Jag är en förrymd kedjefånge.