2007

Vissa filmer väcker en så stark förväntan, de lever mellan människorna, man kan kanske kalla dem klassiker i brist på bättre. I foajén ser man hur någon har talat om filmen med de som ska se den för första gången, sagt att den är viktig, betydelsefull eller bara fantastisk. När Cinemateket visade Easy Rider var det två besökare som rörde mig: en medelålders man i skägg och skinnjacka som ville låta sin femtonåriga son uppleva det frihetsrus de säkert ständigt jagade på sommarens landsvägar. Det lös i deras ögon, hos fadern stolthet, hos sonen förväntan inför denna konfirmationsceremoni. Ikväll visades År 2001 – ett rymdäventyr, och samma andaktsfullhet infann sig innan ridån gled isär.

Det finns något ganska osympatiskt i filmen, ett försök att skriva en totaliserande grand récit som andas av religiös fatalism – samma sakrala musik ackompanjerar alla människans teknologiska myrsteg mot en intelligent designad idévärld. Det heter ju alltid att framtidsskildringen är den bästa samtidstermometern, och den klichén bekräftas på ytnivån av möbler, mode och framtidens superdatorers gränssnitt. Men på ett mer idémässigt plan? 2001 lanserades under 1968, när Marx och Freud ägde varsin av samhällets hjärnhalvor. Visst, en konfliktinriktad, dialektisk historiesyn skymtar bland apornas tjattrande runt dammen, och Hans Feldmann skriver träffande i programbladet:

Kubricks syn på människan är klart freudiansk: den primära delen av människans personlighet är detet, den helt och hållet självcentrerade struktur som kräver omedelbar tillfredsställelse av sina instinktiva drifter; som är inriktad på mat, skydd och fortplantning. (…) Man kan följa Kubricks fascination av den här aspekten av människans personlighet från de förmänskligade varelserna i början av 2001: A Space Oddysey, via figuren Alex i A Clockwork Orange, till de sublimerade vildar som befolkar de eleganta europeiska hoven i Barry Lyndon.

När austronauten joggar tyngdlöst i en vertikal cirkel och skuggboxas mot en förlorad motståndare är det en gest av saknad och vantrivsel: boxandet är en färdighet som inte längre är efterfrågad. Apornas vrål tystnar i rymden.

I filmens bombastiska anslag ingår en paus i mitten, som på operan. Jag är lite trött och hämtar kaffe. Filmhuset är tomt och mörkt. Bara kopieringsapparater och nödutgångsskyltar lyser upp korridorerna i huset, som är byggt på en grund av samma sextiotalistiska framtidsoptimism som 2001. Den teknologiska närvaron skapar ett lätt elektroniskt sus, annars är det tyst. Jag går fram till kaffemaskinen och trycker på knappen för kaffe latte. Maskinen bullrar, väser. Glaset fylls till hälften. Jag trycker igen. Mjölken är slut nu, bara kaffe rinner ner genom rören. Maskinen piper – den kräver åtgärder i röd text mot svart botten. Jag lämnar den, går tillbaka till salongen och ser hur den sista astronauten kopplar ur superdatorn med en skruvmejsel.