Time Lapse
Det är väldigt lätt att hata Stockholm nu.
På jobbet:
”Herregud vilket väder”
”Ja visst är man trött på det här slasket”
På MSN:
"Herregud vilket liv”
”Ja visst är man trött på det här…”
Och hemma är det dimma. Fönstren påminner om milt frostade ljustavlor. Långsamt, långsamt blir det först ljusare, sedan mörkare. Jag jobbar på kvällen och är hemma hela dagen. Petra Lindholm har gjort en film om ljuset som skiner in genom lägenhetsfönster, Idag stiger solen fem prick. Jag tittar på den och det ger intigheten en viss skönhet. Filmen består av dagar som går jättesnabbt, på någon minut bara. Solen rör sig medsols, och lyser på rum utan spår från de som inte verkar vara hemma. När solen går i moln blir det mörkare i lägenheten en stund.
Det bästa är när telefonen ringer. Den ringer som vanligt, med några sekunder mellan signalerna, samtidigt som bilden rusar genom dagens innehållslöshet. Om vi tror på bilden går det flera timmar mellan den första och den sista signalen. Kanske är det för att de är på Kreta de inte svarar? De kanske slätade ut överkastet och tog båten till skärgården? Eller så sitter de bakom kameran, tysta, och iakttar hur ljuset förändras utan att svara när det ringer.
3 comments:
BTW, heh: Om ni nu blir extremt intresserade av filmen så finns den på dvd:n som följer med den nyutkomna experimentfilmshistorieboken (28 bokstäver) Konst som rörlig bild: från Diagonalsymfonin till Whiteout. Det är massa andra bra filmer där också, så även om ni tycker att Astrid Söderbergh-Widding skriver lite väl segt så är den väl värd att köpa/låna/stjäla.
Jo, den vill jag låna. Men först måste du väl lämna tillbaka den. Eller finns det flera ex?
hmm kan fixa det på måndag!
Post a Comment