Utgångspunkter

I en teknokulturell utopi innebär digitalisering ett evigt mångfaldigande utan kvalitetsförlust. Ettor och nollor vittrar inte sönder som nitrat, polyester och papyrus – de reproduceras för evigheten utan att blekna. Men i praktiken har vi väl sällan omgett oss av audiovisuellt material av sämre kvalitet än idag. Hårddiskarna är för små och dyra och nätens kablar är inte tillräckligt tjocka, så vi komprimerar. Och även om den numeriska koden kan reproduceras identiskt, så präglas den digitala hanteringen istället av föränderlighet och manipulation. Om vi bildgooglar en gammal Seuratmålning ser vi hur de olika versionernas färgåtergivning skiljer sig åt. All aura är borta, istället hittar vi variationer, parodier och bearbetningar.

Seurats pointillism utgick ju ifrån datorskärmens princip – att det som på nära håll är individuella punkter i olika färger på lite håll ser ut som en jämn och levande yta. Men när en pointillistisk målning fotograferas, scannas och komprimeras försvinner den ursprungliga strukturuppbyggnaden – en trettiotrekilobytes jpg kan omöjligt återge målningens detaljnivå, och hela idén bakom verket försvinner. Punktuppbyggnaden ersätts då av i första hand pixeleringens alternativa punktuppbyggnadssystem, och sedan i presentationsfasen av datorskärmens rgb-pointillism. Alltså: de ursprungliga punkterna slätas ut och ersätts med andra punkter som sedan visas genom en teknik som möjliggjordes av den ursprungliga pointillismens logik. Det är lite roligt, inte sant?