Tuesday, February 20, 2007

Zoetropia

Att museal betyder föråldrad kanske förklaras enklast av att museum brukar innehålla gamla saker, men det museala skulle kanske också kunna beteckna maktens verkningar? Kategoriseringen i glasmontrar och vita etiketter oskadliggör såväl geväret som avgudabilden, de blir omöjliga att bruka till annat än betraktande och kontemplation. Institutionens systematik skapar kontroll, över konsten och över kolonin. Vilken entusiasm bör vi därför inte känna för ett museum som behandlar framtiden? Hör löftet i namnet: Framtidsmuseet!

Framtidsmuseet i Borlänge invigdes 1986. Den dominerande delen av museet har inte något med framtiden att göra egentligen, utan är snarare en skojig fysiklektion med mystiska speglar, studsande ljudvågor och svängande spiraler. Bara en avdelning är vigd åt det kittlande ämnet. Själva tidsresan tar sats från 1890-talet och ett svartvitt uppförstorat fotografi av en skolklass. Vi passerar sedan raskt trettio-, femtio-, sjuttio-, och tvåtusentalens installationer innan vi kommer in i framtidsrummet. Vad finns där? Virtuella världar? Klonade google-människor? Bomben? Nej. Framtiden exemplifieras med 3D-glasögon, hologram och en Zoetrope.

Zoetropen var en av de första uppfinningarna som producerades efter det tidiga artonhundratalets fysikaliska insikter angående ögats tendens att uppleva en hastigt föränderlig bildserie som faktisk rörelse. Genom att snurra maskinen och titta in genom små springor levandegjordes illustrationerna. En häst springer, en man jonglerar, samma rörelser om och om igen. Zoetropen och liknande optiska leksaker mötte det växande underhållningsbehovet hos artonhundratalets spirande medelklass. Sedan dödade filmen dem alla: Mutoskopet, Stereoskopet, Kinetoskopet, Praxinoskopet, Zoetropen.

På ett sätt är Framtidsmuseets tro på Zoetropens återkomst logisk. Att samhället rör sig mot en ständigt ökande visualisering verkar stämma. Om biografen innebar en kollektivisering av tidigare individuella konsumtionsmönster rörande visuell underhållning, har televisionen och bredbandet återinstallerat oss i hemmet, ensamma framför maskinen. Och visst, kanske har videosajterna återupprättat åttasekundersfilmen som en möjlig distributionskategori, och videoloopen är ju ständigt närvarande i de vita kuberna. Men ändå. Den enformiga Zoetropen i framtiden? Jag tycker att det tyder på dålig fantasi. Jules Verne skulle inte vara imponerad.

3 comments:

André Johansson said...

Du är min nya favoritbloggare. Du skriver kunnigt och med lätt hand.

Fortsätt så!

Jacob said...

minns du den lilla svarta zoetropen jag hade förut? jag har då aldrig blivit så besviken. jag föredrar fortfarande att gnida mina knogar mot ögonlocken och stirra in i solen.

Jonas said...

andré: åh så snällt sagt! hoppas att jag kan det!

jacob: mmm minns det, och den snabbt avtagande fascinationen. då var den på framtidsmuseet ändå mycket finare.