Punctum som punktering

Henri Bergson tyckte inte om film särskilt mycket. Den bryter ner rörelsen och tiden till enskilda punkter, när de egentligen bara kan tänkas som en sammanhängande varaktighet, durée. Och uppe i maskinrummet, med filmen utdragen över ljusbordet är det lätt att hålla med honom. Maskinerna intill rör sig, de är så tidsliga, kaffebryggaren droppar, men filmen bara ligger där. En stund senare, nere i salongen, håller jag med Gilles Deleuze istället. Projektorn lyser och leder in tiden mellan bilderna. Det är i mellanrummet filmen existerar, allt går så snabbt.
Hjärnan kopplar samman bilderna på det troligaste sättet, och vi känner: Rörelse! Liv! Denna av filmen konstruerade hjärnoperation, att foga samman två liknande stillbilder till en rörelse, är utgångspunkten för Göran Petterssons Återskapelse 1941 och Återskapelse 1886, två små filmer som ingår i årets vårsalong på Liljevalchs konsthall. Utifrån stillbildsserier, i det ena fallet en serie passfotoliknande bilder av en ung stockholmska, i det andra en fotointervju med en berömd kemist, har han med morfningsteknik konstruerat ”filmer som aldrig har funnits”. Mest fängslande är filmen om den unga fyrtiotalskvinnan. Inledningsvis märker jag inget särskilt, och ser bara en kvinna som vrider lite på huvudet. Men snart märks kvinnans drag av Stepfordfru. En likgiltig blick övergår i ett leende – rörelsen är smidig och jämn, men det maskinellt predestinerade gör leendet monstruöst. Samtidigt är det ett faktiskt leende, ett skeende, ett en gång levande ansikte. Mellanrummet mellan 41:08:02 och 07:02:08 tycks utspela sig samtidigt och lika snabbt som mellanrummet mellan 15:35:15 och 15:35:21. Det är märkligt och spökligt.