5 x Jean II

Det allra roligaste i den kvicka societetsfilmen Metropolitan var när fourieristen Tom sa att han föredrog litteraturkritik framför romaner - där har tankarna färdats ett steg längre. På samma sätt är det ibland mer givande att läsa om film än att se dem, en insikt som kan drabba hårt när cinemateksprogrammet fylls av österrikisk alkoindependent och Renoirs anonyma hollywoodalster. I det-som-ska-bli-min-uppsats kommer det här stycket vara det vackraste, hämtat från Jean Epsteins En maskins intelligens:

Besvikelse och missmod, sådant är det vanliga intrycket hos nybörjarna, även hos de vackra och talangfulla, som för första gången hör och ser sin fantom projicerad på film. I sin avbild upptäcker de fel och brister som de inte trodde sig ha, de känner sig förrådda och förfördelade av objektivet och mikrofonen. De varken känner igen eller accepterar ett visst drag i ansiktet, en viss ton i rösten och inför sin kopia känner de sig, var och en, som i närvaro av en syster de ännu aldrig träffat, som en främling. Kinematografen ljuger, säger de. Sällan framträder denna lögn fördelaktigt eller förskönande. Må det vara till det bättre eller sämre, men genom att spela in och reproducera en människa omvandlar kinematografen alltid henne, återskapar henne till en andra personlighet, vars anblick kan oroa medvetandet till den grad att hon frågar sig: ”Vem är jag?” ”Var finns min sanna identitet?” Och det är en säregen lindring för upplevelsen att existera, att till ”Jag tänker alltså finns jag” behöva lägga: ”Men jag tänker mig inte så som jag är.”

I mobilkamerans era blir konsekvensen, när jag filmar mig själv (en face, höger och vänster profil) på Saltsjöbanan mot stan för att se om min lugg ser idiotisk ut eller inte, att jag inser att min förväntan delar många av rädslans yttre kännetecken. Hjälp! Men, filmkamerans förmåga att angripa våra föreställningar kan givetvis också riktas utåt. Ultrarapiden innebär för Epstein en förstärkning av ”denna omstörtning av tillvarons hierarki” som filmens perception av världen skapar. I filmen Le Tempestaire är det stormen och havet som är ämnet. En stor del av filmen består av långa slow-motionbilder av vågor som bryts mot en klippig atlantkust. Bilderna påminner om de rocks and waves-filmer som var så populära i filmens barndom, men är manipulerade temporalt. Vissa är fotograferade i ultrarapid, andra projiceras baklänges, så att skumkaskaden imploderar i en jämn vattenyta. Även om det finns något evigt intresseväckande med havets rörelse, så är det helt ärligt mer spännande att läsa Epsteins texter. Med ultrarapiden som utgångpunkt frågar han sig:

Skulle världens struktur kunna vara ambivalent? Skulle den möjliggöra ett steg framåt och ett steg bakåt? Skulle den tillåta en dubbel logik, två determinismer, två motstridiga ändamål?

Tänk på det nästa gång ni ser ett våldsamt slagsmål i snigelfart!