Faktiskt en darling för mig

Tre bra saker med den nya heta filmen: Darling.

1. När regissören Johan Kling i DN berättade att han främst är "inspirerad av den europeiska filmen från guldåldern på 50-, 60- och 70-talet", blev jag bara trött, trots att han verkade sympatisk och intelligent i övrigt. Finns det något tråkigare att säga? Amir Chamdin sa samma sak och gjorde en reklamfilm i fullängdsformat, Om Gud vill, som mest kändes som en stel 3D-simulation av en utflippad efterfest. Alla säger att de älskar De Stora Mästarnas filmer men verkar inte de flesta egentligen mest vilja spegla sig i myten om det manliga geniet som filmar och ligger med snygga tjejer?
På väg ut från salongen hörde jag någon likna Darling vid Lost in Translation, och det ligger något i det. Inte för att huvudkaraktärerna skulle vara särskilt lika mer än till kön och ålder, utan snarare för att båda filmerna försöker fortsätta och uppdatera en tradition, snarare än att bara beundra och blinka till den. Darling är kanske inte originell, men finkänslig och elegant i sin enkelhet. Att utan ironi våga estetisera de små kaffebubblorna på ytan i en 7eleven-mugg är beundransvärt.

2. Att den kyliga filmens enda mänskliga kontakt inte var tillkämpat jämlik, eller ens särskilt rolig. Så ofta måste det som är bra också visas som Jättekul!, men Darling skiljer på fundamentalt olika känslor. Vi ser ett ömsesidigt möte mellan två ensamma människor, men det finns ingen plats för dem att mötas utanför samhällets ständiga skiktningar. Klasstillhörigheten, och de därtill vidhäftade fönstren av möjligheter, genomströmmade hela tiden de små tonfallsskiftningar som är filmens dominerande uttrycksmedel. Ofta förstår vi vänskapens möjlighet att vinna "mot alla odds" som stark, men Darling visar en sorgligare bild, där relationer aldrig mer än för en kort stund kan separeras från våra självförverkligande identitetsprojekt, och de trapphus som omgärdar dem. Filmens Eva värderar fräschhet högre än närhet, och utifrån hennes situations rådande premisser är det svårt att se att det valet inte skulle göra henne lyckligare. Här ligger filmens stora sorg.

3. McDonaldschefens tveksamhet inför välviljans särbehandling. Det var en glad och rörande scen.