Rummet lever!

Titta på mig. Om du vill att jag ska stanna, vrid inte bort huvudet. Jag har alltid tyckt om direkta tilltal i filmer Kanske inte så mycket för att jag ifrågasätter min roll i samhället, som Brecht väl tänkte från början, utan snarare för att ängsligheten lindras av att min närvaro verkar uppskattas. Till och med när Belmondo säger att jag kan dra åt helvete om jag inte gillar landskapet blir jag glad över att han bryr sig om ifall jag gillar landskapet. Trickfilmaren Georges Méliès är i detta avseende så tillmötesgående. Han vinkar, pekar och skrattar för att behålla min uppmärksamhet. Han är desperat i sin publiktillvändhet, eller om man vill: sin ogenerade kommersialism.

Jag betalade 60 kronor till Moderna museet för att se den sydafrikanske konstnären William Kentridges Mélièshyllning 7 Fragments for Georges Méliès & Journey to the Moon. Verket består av sju små loopar och en remake på Méliès mest berömda film om paraplyförsedda imperialister som åker till månen. Alla filmerna visar Kentridge själv när han jobbar i sin ateljé, likt Michel Gondry är det den barnsliga flörtkulekreativiteten som han intresserar sig för hos fin de siècle-filmaren Méliès. Kentridge låter kaffekoppen bli ett teleskop, kaffekannan en rymdraket och små inverterade myror föreställer stjärnor. Jag tycker att de glömmer Méliès perfektionism och hans identitetslekar, men okej.

Kentridges filmer behandlar precis som föregångarens världens och rummets instabilitet. Material som beter sig konstigt, förändras och övergår i varandra. Vissa sekvenser är rena replikationer av lyckade Mélièstrick, som när Kentridge tecknar ett självporträtt, varpå han själv materialiseras ur tavlan, ett trick hämtat från Le roi de maquillage. Men där Méliès filmer rör sig i ett intensivt och pulserande nu, så är Kentridge melankolisk och nostalgisk. Han vänder sig alltid bort från kameran, hans kropp är tung. Méliès använde obekymrat kvinnokroppen som dekorativt element i sina filmer, hos Kentridge är Kvinnan mest en saknad. Hon dyker upp naken och försöker omfamna honom, men innan han hinner märka något löses hon upp i luften. Han saknar helt Méliès djävulska omnipotens, i en sekvens rasar en av teckningarna ihop till ett koldamm längst ner på sidan. Han puttar upp motivet med händerna, för att sedan bara gå runt och vänta på en ny kollaps. Trots att Kentridges verktygslåda på många sätt känns som den klassiska modernistens, säger det nog något om 1907 och 2007.

Nu ska jag inte skriva om fler franska gubbar på ett tag, lovar. Jag är faktiskt intresserad av annat också.