I'm ready for my...

Jag provade min brors glasögon och plötsligt såg jag rynkor och porer i allas ansikten. Min mamma berättade om en bok hon hade läst, där en närsynt pojke blev förkrossad över världens fulhet efter att familjen äntligen hade råd med glasögon till honom. De byggnader som tidigare varit dimmigt beslöjade syntes plötsligt själlöst vulgära, med sprickor, fuktfläckar och missfärgningar. Så även ansikten. En närbild på huden är knottror, kratrar och små hårstrån som blir stora. I Pippilotti Rists ögon är det vackert, i Roy Anderssons vulgärt. Han skriver i Vår tids rädsla för allvar att man får ”veta mindre om en person ju närmare man kommer”, och hänvisar till André Bazin, som ju utformade en hel filmteori i vidvinkelobjektivets tjänst. Vi märker inte att det är ett koöga som skärs itu med rakbladet, det är så nära att det ser mänskligt ut – eftersom vi skyr det allmänna eller abstrakta, och tyder varje simpel bläckplump som öga, näsa, mun. Det finns ett hot i att det mänskliga faller sönder till kroppens fysiska beståndsdelar, befriade från själ och aura. Kan vi älska den nakenheten utan reservationernas softade filter? Fotografera det vi älskar som om det var vackert, istället för att fotografera det så att det blir vackert? Åh, jag har nog solsting.