Skärpedjup

Hälften av alla producerade filmer är tydligen pornografiska, och idag omsätter porren mer pengar än hela den påklädda underhållningsindustrin. Trots denna massiva produktion finns det något grundläggande problematiskt med de flesta sexskildringar på film. Det blir fånigt och vi skruvar på oss. Jag tror att det delvis handlar om den traditionella filmens prioritering av avstånd framför närhet. Teleobjektivet plattar till världen, begränsar den till att vara avbild och den klassiska montagestruktureren isolerar motivet till ett slutet rum skiljt från åskådaren. Grafiska idéer ges företräde framför det sinnliga inkännandet, och även om jag måste tillstå att min erfarenhet av regelrätt pornografi är begränsad, så verkar det som att även mainstreamporren behåller detta betraktandets avstånd även i de mest inträngande könsdelsporträtteringar? Vi bjuds in att se och härska, men inte riktigt att delta? En distanserad kamera får svårt att rymmas mellan handled och lår.

Men det finns också något annat, ett sätt att närma sig världen prövande och deltagande. I Lukas Moodyssons Container återkommer kameran ständigt till den famlande handens metod – det är mörkt, vi måste känna efter vad som finns runtomkring oss. Det är spännande. Om Container är en desperat skunkdagbok från källarvåningen är Pipilotti Rists utställning Gravity, Be My Friend på Magasin 3 snarast ett självadresserat vykort från badstranden, men de har denna lyhördhet inför omgivningens materialitet gemensamt. Verket Das Zimmer består av ett överdimensionerat vardagsrum där man kan sitta som ett barn i en jättesoffa och titta på korta filmer på en liten tv. En av filmerna, Pickelporno, lyckas på något sätt tränga in i den sexuella upplevelsens kombination av intensiv känsla och kroppsliga faktum, och dessutom undkomma den traditionella filmens strikta särskiljande av möjliga sätt att fotografera en manlig och en kvinnlig kropp. Kameran kommer ofta väldigt nära huden, och färdas längs med den. Vi ser bilder av armhålor, fötter och kön med ett färgglatt nittiotalskosmos med växtlighet i lila och ljusblått som bakgrund. Den taffliga bluescreentekniken som Rist använder sig av i flera av utställningens videoverk fungerar här perfekt för att illustrera den upplösning av kroppens absoluta gräns som det sexuella mötet innebär. En smekande hand löser successivt upp huden till en genomskinlig yta, en plats för kvardröjande njutning. Att kroppsligheten kombineras med idiotiska metaforer – vattenfall, blommor, vulkanutbrott – gör att de osminkade bilderna på hud, hår och ögonvitor laddas med en banal men rörande sensibilitet. Så här ser det ut, och så här känns det, faktiskt, trots allt.