Cooperation

Om den vanliga tv-polisen är en fascistiskt anstruken outsider som för länge sedan insett att reglementet är något som bara skyddar skurkarna, så är Agent Cooper motsatsen. Han tror på uppförandekoden som civilisationens garant. Men han är inte heller en dammig och fyrkantig paragrafryttare, utan är öppen för att hämta kraft och inspiration i valda delar av en new age:ig buddhism. Och vi som annars brukar hata new age, vi förstår att det hjälper honom att vara den vi älskar.

Nysläppta Twin Peaks-episoder på dvd, och jag tänker på hur svårt det är att arbeta tillsammans. Hur många arbetsplatser förgiftas inte av skvaller, skitsnack och karriäristiska manipulationer? Hur sällsynt är det inte med en genomgripande respekt mellan arbetstagarna på olika löne- och statusnivåer? Det är inte svårt att tänka sig de konflikter som skulle kunna uppstå på den lilla polisstationen i träpanel när Cooper skickas dit från storstaden för att ta över befälet. Men genom en perfekt kombination av formell professionalism och privat älskvärdhet och omtanke så skapas en känsla av samarbete och gemenskap som jag avundas och nog aldrig riktigt har upplevt på en arbetsplats. Känslans yttersta manifestation är när två poliser i svåra stunder erkänner vikten av den andres existens och behov genom att tystna och sedan helt kort uttala partnerns smeknamn. De tittar agenten i ögonen, och säger: Coop. Samarbete är både möjligt och nödvändigt, och det finns något djupt politiskt i de ögonblicken.