5 x Jean I

Hos Auguste Renoir är världen mjukt pastellfärgad. Hos sonen Jean är den mjukt grå. I alla fall i mästerverken från trettiotalet, den period som anses vara hans främsta. Men den gråhet som gjorde att André Bazin djupt rörd utnämnde trista Toni till den neorealistiska filmens främsta föregångare, är inte hela sanningen om Renoir. Så, bränn kanon till burdus aska och se hans stumfilmer.

Allra underbarast är nog den antikoloniala Mélièsblinkningen Sur un air de Charleston där en vetenskapsman från ett framtida Afrika reser med första världenattityd till Paris. Han har hört att den stora civilisationen faktiskt ska ha haft sina rötter i det avlägsna området, markerat "terre inconnue" i den klotformade flygfarkostens navigeringssystem. Och mycket riktigt: en inföding dyker upp och lär honom primitiv dans. Det är Catherine Hessling som utför infödingens danssteg, och den frontalfotograferade danslektionen är så vacker som ultrarapid kan bli. Rörelsernas planlösa slängighet förvandlas till kraft och motkraft och det är världens mest poetiska anatomilektion.

Snart: mer om slomo i nästa avsnitt av Jean x 5!