Åter bortom tagningen
För Sergej Eisenstein handlade montaget om konflikt. Kollisionen mellan två element tvingar fram en tanke, en absolut tanke som är inskriven i filmen och sedan spelas upp i åskådarens medvetande. Om det auktoritära förfarandet hade fungerat perfekt hade nog montagefilmen uppskattats mer av Stalin, som ju istället missnöjt klagade på att montagefilmerna var för overkliga och ändå mest uppskattades av dekadenta västerlänningar. Men ändå, Eisensteins reaktion mot Pudovkins tanke om de enskilda tagningarna som tegelstenar i en filmens mur är ännu viktig: tagningarna interagerar i det horisontella montaget, de talar med varandra, de framställer en syntes. Kanske är det hit vi måste titta, nu när filmen ännu desperat klamrar sig fast i nittonhundratalet?
Idén lyder: Det vertikala montaget. Inga tegelstenar, men heller inga fåfänga illusioner om att skapa ett uppspelat medvetande. Lager på lager i ett trådlöst nätverk av möjliga tankar, möjliga spår. Som om Godards nya filmer inte vore gjorda av en bitter gubbe, som om sextiotalslekarna åter kunde lekas framför datorn. Istället för att limma ihop bildernas skarvar lägger vi dem på varandra, osäkrar tagningens logik och låter skevheten öppna upp sprickor att fylla. Syntesen förloras i bildens synteticitet, och tanken kan få lämnas halvtänkt.
När alla sa att Hans Appelqvists Bremort var som en film, tänkte jag: Vilken film är sådan? Är det inte den vi borde försöka göra?
12 comments:
Applåder!
Och busvisslingar!
tack, men man får inte glömma att det är rätt lätt att skriva ett manifest, och rätt svårt att göra en film!
är det möjligen nånting i stil med "funky forest" du siktar på? momus skriver väldigt intresseväckande om den här:
http://imomus.livejournal.com/251737.html
ett par snitt:
"basically this is a string of brilliant, frequently hilarious cameos, each episode topped-and-tailed with graphics.
[---]
There are cinematic precursors for the film's relish for utter directorial freedom and narrative anarchism, though: Bunuel's "The Phantom of Liberty" springs to mind, or Godard's brilliantly arbitrary 1960s editing style, or Qui Est Vous Polly Magoo? for the way people break into dance at the slightest provocation, and the sheer visual flamboyance.
[---]
a film that restores my faith not just in cinema, but in narrative itself."
//Björn
åh, känner inte till det alls, men det var en intressant text, tack för länk! blir sugen på att se filmen i fråga också, har du gjort det?
för att svara på fråga: vet inte! känns lite konstigt att bli konkret med oklara/opåbörjade saker här! =)
Nej, jag har ju inte det, trots att den legat på hårddisken ett bra tag nu. Får återkomma i den saken senare.
//Björn
jag skulle bli glad om du ville skicka den till mig? på msn ex? min käcka msn lyder shootfilmsnotpeople(at)hotmail.com. skulle väldigt gärna se den efter att ha läst, och hittar inte på mina tillgängliga filmhubbar... om du vill alltså!
mmm! men det låter ändå som om du vill ha en fransk manlig voice over där någonstans, typ chris marker, han rörde sig väl vertikalt, eller hur var det nu?
sen: säger vi inte att eisenstein heter sergej i förnamn? sergei är så anglofierat! :)
åh nej, det var inte så jag menade! hehe, förstår om det låter som att jag eftersöker "meditationer", men jag menar tvärtom! antiaukoritärt, motsatsen till JLG:s/CM:s tunga röster. jag skrev ju: "som om jean-luc INTE var en bitter gubbe"! hmm, kanske var dumt att skriva såhär vaga grejer här, men samtidigt: deleuze säger ju att uppkomsten av en idé är en ovanlig sorts fest, och det är ju snällt att bjuda in andra om man har fest, inte sant?
har ändrat stavningen i enlighet med din antiimperialistiska anmärkning. ;-)
Hmm Eisenstein ville filmatisera (försökte han?) Das Kapital. Haha när du pratar i abstrakta termer låter det lite som när Deleuze pratar om Milles plateaux! ;)
hihi, undrar om det finns någon som är tillräckligt megalomanisk för att försöka filmatisera mille plateaux idag? jag menar, 71 fragment är ju rätt många färre...
mycket intiresno, tack
Post a Comment