I det gröna
Det är en aning ironiskt att Cinematekets Cahiers du cinéma-vecka inleddes med Pascale Ferrans Lady Chatterley, eftersom den i mycket liknar just en ”cinéma de papa”-film, de filmer de ”radikala” och ”legendariska” cahiers-skribenterna attackerade för femtio år sedan, en polemik som utmynnade i den nya våg som tidskriftens namn ännu associeras med. De unga männen på Cahiers avskydde den manusdominerade ”kvalitetsfilmen” och efterfrågade ett personligt avtryck från regissörens sida. Lady Chatterley, som är baserad på en litterär klassiker och duktigt men traditionellt iscensatt, har föga gemensamt med det idealet. Filmen utspelar sig på 1920-talet, men filmstilen känns märkligt åttiotalistisk. Det är något med alla höstlöv tror jag.
Naturen är ständigt närvarande, som objekt och som ideal. Ibland är det intressant, som i inledningen när huvudkaraktären, överklasskvinnan Constances promenadsteg introducerar ett skeende i helbild som sedan avbryts av en närbild på några regnvåta löv. Bilden ligger kvar lite, lite för länge för att berättarrytmen inte ska störas, och karaktärernas handlingars självklara förgrundsposition i filmens intressehierarki rubbas. Om vi vill kan vi se det som en auteurs karaktäristiska penndrag, eller bara som en udd som annars oftast saknas i filmen.
Lika lyckat är inte att naturen formuleras som det enda alternativet till den borgerliga kulturens svag- och tomhet. Constance väcks till liv genom att promenera på skogsstigar, dricka ur skogsbäckar, ha sex med den naturnära tjänarklassen och, i ett närmast outhärdligt klimax, springa naken på en blomsteräng medan regnet öser ner. Överklassen har distanserat sig från naturen och blivit svag och impotent. Constances man invalidiserades i kriget, och i en scen åker han runt i en motordriven rullstol. En uppförsbacke blir för brant och han fastnar bland tuvorna. Desperat avvisar han all hjälp och rycker allt hetsigare i den styrspak som pekar upp mellan hans lår. Men maskinkraften räcker inte till. Den manliga medelklassåskådaren smickras: ”Jag är smartare och smalare än arbetarna, och besitter också den potens de rika saknar. Hur mycket vackrare än Constance måste inte mina möjliga erövringar vara?" Kanske är det därför den belönades med fem Césars?
9 comments:
Jag blir nyfiken: hur många av filmens 168 minuter utspelar sig egentligen på den där blomsterängen?
på blomsterängen, samt i omkringliggande buskage och lövskog: kanske 80? hmm, verkar jag lite onyanserad?
Nej, jag är bara ute efter ännu fler goda anledningar till att jag missade den i fredags.
Kanske har de återgått till de där cinema de papa-idealen? Den nya Resnaisfilmen var hur som helst usel, dessutom på ett fult och pinsamt sätt. I programbladet beskrivs den av nån cahierstyp som en great popular film för de sentimentala och hopsnörjda massorna...
jacob: var lugn. det finns fler om du behöver.
karoline: cinéma de papa med en feministisk brasklapp i voice over, det verkar vara den nya melodin? fast en avant jeunesse, den andra filmen i cahiersveckan jag sett, var ju inte sådan alls. den följde straub/huillet-filosofin och var självklart olidligt tråkig, om än lite intressant.
Den feministiska brasklappen måste Resnais missat, istället en fromt religiös kvinna som frälste alla världens surgubbar (och mindre sura, t.o.m. lite snälla gubbar) med porrfilmer. Och de mötte gud framför TVn, allihop.
hmm, det låter sannerligen märkligt!
filmen var helt ok, om man tar den för var den är. jag blev sugen på att plocka blommor i skogen. det är en annan sak att cahiers du cinéma förespråkar reformer istället för revolution. du vet ju att när det gäller auteurteorin så är jag en dogmatiker.
resnais borde lägga sig under en lövhög.
jodå, den var väl helt ok egentligen, och snart går det att plocka blommor i vårsol.
en rolig sak: i senaste film & tv utgår maria sjöberg ifrån bland annat pascale ferran och lady chatterley när hon menar att "den franske regissören besitter ett språk med vilket han eller hon, översatt till film med dialog och bildberättande, beskriver verkligheten." artikeln heter "auteuren lever! (i frankrike)". eh? okej att truffaut var fransk, men det var faktiskt dom som dödade författaren också.
Post a Comment