L-ordet

Åh, Hollywood. Att gå på universitetet är en tillvänjningskur(s). Ut: det tonårigt antiamerikanska hatet mot dumheten. In: Cultural studies och ett ”nyanserat” synsätt. Även om jag ibland saknar den modernistiska ilskan kan man ju som bekant inte backa tillbaka. Nu ser jag Audrey Hepburn-filmen Ryktet och har överseende med att alla karaktärer utom huvudrollerna är idiotiska karikatyrer, och ser på filmen liksom utifrån istället. Det är lite märkligt att bli som mest distanserat kontextualiserande i mötet med den tradition som kanske är mest utstuderat känslosam. Men bakom det dekonstruerade sentimentet tränger en annan bultande spänning fram. Ett tecken på att Ryktet är en ”rik text” antar jag.

Tiina Rosenberg har skrivit om hur det lesbiska temat hela tiden spelades ner i receptionen av Fucking Åmål. Istället för att diskutera filmen som en lesbisk kärlekshistoria betonades hela tiden motsatsen – att det handlar om universella småstadsupplevelser eller lika universell kärlek – och som en del i det nationella uppväxtskildringsprojektet blir plötsligt filmen lite mindre jobbig. Denna beröringsskräck finns även i Ryktet, vilket kan ses som såväl feghet som modig och ganska avancerad självkritik. Filmen handlar alltså om homofobin och dess konsekvenser i en amerikansk småstad. När en intrigerande tioåring med konstant djävulskt beräknande blick sprider ryktet att Audrey Hepburn och Shirley MacLaine är ett ”onaturligt” par, havererar deras liv fullständigt. Alla föräldrarna tar sina barn från skolan, och lärarinnoduon vågar inte ens gå hemifrån på grund av den bilburna mobbens hotelser.

Det speciella är att filmens dramaturgi inte byggs upp kring homofobins avskyvärdhet, utan kring lögnens dito. Den tioåriga flickan har ju inte alls sett Hepburn och MacLaine kyssas, det är något hon hittat på för att hämnas en upplevd felbehanding. Det är en lögn som drabbar dem. Först tänker jag: typiskt att filmen inte vågar stå helhjärtat på lärarinnornas sida, att den gör barnslig lögn till ett värre brott än vuxenvärldens homofobi. Inte förrän i slutet avslöjas huruvida kvinnorna faktiskt haft ett kärleksförhållande eller inte, men de förnekar det filmen igenom. Hepburn ska till och med gifta sig med en träig läkare med breda axlar, även om hon länge skjutit upp bröllopet. Samtidigt som det är en feg kompromiss med den konservativa moralen gör denna omväg att filmen inkorporerar nedtystande, förakt och normalitetslängtan i sig själv, och att Hepburn och MacLaine måste slåss mot sin egen film. Och som de förlorar. Efter att MacLaine i slutscenen har brutit ihop och bekänt för Hepburn att hon alltid älskat henne ”på det sättet de säger” men aldrig vågat säga det, är de ensamma i huset. MacLaine sitter utmattad nedsjunken i en fåtölj. Hepburn som precis har dumpat läkaren, ser på henne med all världens längtan. Men de kysser inte varandra. Filmen låter inte passionen synas, utan bestraffar den med döden.

Plötsligt visar sig filmen på ett helt nytt sätt. Vi är nu i samma sits som den djävulska tioåringen, vi får tolka blickar och rörelser och i våra hjärnor sprids ryktet: det är något onaturligt men underbart i hur de ser på varandra.