A och icke-A

Istället för att skriva själv om Hitchcocks Repet - ett långt citat. Jag såg filmen förra veckan och tänkte väl mest att den var lite fånig men tekniskt imponerande. Sen läste jag Stig Larssons text, ursprungligen publicerad i Stockholmstidningen. Så bra. Läs:

Man skulle – och man har väl alltid gjort detta – se Repet som en kritik mot övermänniskoideal och fascism. Cadells tal till pojkarna på slutet av filmen, där han inser att hans idéer när de praktiseras är avskyvärda, är ett kraftfullt försvar för humanismen. Men det som är intressant med Repet är att den säger en sak – och visar en annan (...). När Cadell (som spelas av James Stewart) frågar sig med vilken rätt de har att välja vem som är svag, skulle denna fråga lika väl kunna ställas till Hitchcock, och till denna film. Det övermänniskoideal som så häftigt kritiseras av den hollywoodska liberalismen utgör ändå basen för dess egen etik. Vi vet nästan alltid när vi börjar se en amerikansk film vem som ska dö. Och det är där inte endast straffets mekanik: att nästan alla brott straffas med döden. Den amerikanska dramaturgin dödar också de personer som är onödiga och besvärliga för handlingen, samt de som visat sig rädda, svaga eller olyckliga. De som fötts till förlorare måste dö innan filmen är slut. I valtalen brukar samma ideologis politiska figurer särskilt ömma för dem. Detta skulle kunna kallas hyckleri.

Men här, i Repet, är det så tillspetsat att denna dubbelhet synliggörs, demaskeras. Det är en film där alla personer, förutom läraren, inspiratören, Cadell, är hopplösa medelmåttor. Även den gode fadern har en konturlös karaktär. Kvinnan i filmen är inte längre Hitchcocks svala oåtkomliga blondin, utan en mörkhårig, promiskuös, rätt obehaglig kvinna. Den ene mördaren är överlägsen, kall och självsäker; men vi ser att det bara är en mask. Den andre är så rädd och undergiven att han blir direkt motbjudande. För att inte tala om den irriterande husan. Det är genom detta, och inte genom den makabra handlingen, som Repet kan betraktas som en av den pessimistiske Hitchcocks mörkaste filmer.

Att säga en sak och genom att sättet man säger den säga en motsatt sak, är en väg att komma ur den logiska omöjligheten att tänka ’A’ och ’icke-A’ samtidigt, en omöjlighet som den aristoteliska logiken bygger på, och som lär bero på neuronernas reaktionsmönster i hjärnan. Vi kan aldrig tänka två helt motsatta tankar exakt samtidigt. Men en av konstens mest svindlande uppgifter är att göra detta möjligt.