5 x Jean I

Hos Auguste Renoir är världen mjukt pastellfärgad. Hos sonen Jean är den mjukt grå. I alla fall i mästerverken från trettiotalet, den period som anses vara hans främsta. Men den gråhet som gjorde att André Bazin djupt rörd utnämnde trista Toni till den neorealistiska filmens främsta föregångare, är inte hela sanningen om Renoir. Så, bränn kanon till burdus aska och se hans stumfilmer.

Allra underbarast är nog den antikoloniala Mélièsblinkningen Sur un air de Charleston där en vetenskapsman från ett framtida Afrika reser med första världenattityd till Paris. Han har hört att den stora civilisationen faktiskt ska ha haft sina rötter i det avlägsna området, markerat "terre inconnue" i den klotformade flygfarkostens navigeringssystem. Och mycket riktigt: en inföding dyker upp och lär honom primitiv dans. Det är Catherine Hessling som utför infödingens danssteg, och den frontalfotograferade danslektionen är så vacker som ultrarapid kan bli. Rörelsernas planlösa slängighet förvandlas till kraft och motkraft och det är världens mest poetiska anatomilektion.

Snart: mer om slomo i nästa avsnitt av Jean x 5!

Att födas 35 år efteråt

Om du vill glömma en förlorad kärlek? Bränn breven, byt frisyr. Om du vill glömma en tappad mobiltelefon? Köp en ny, finare. Om du vill glömma en bombmatta? Frakta bort stenarna, visst, men sedan? Blir inte varje byggnad blott ett monument över sin utplånade föregångare? Och tvärtom: om du vill minnas?
Den polska staden Koszalin förstördes nästan helt i andra världskrigets slutskede, under strider mellan tyska och sovjetiska trupper. Jag såg ett hyreshus omdefinierat som villa. Där det tidigare funnits ett kvarter ekade en trädgård. Träden hade visst hunnit bli ganska stora, men bara på framsidan av huset fanns det fönster och dörrar. De tre andra sidornas var kala, utan annat budskap än tomheten efter de försvunna grannbyggnaderna.
Jag var där för att hälsa på min syster. En kväll drack vi öl tillsammans med hennes vänner. Jag satt mittemot Wojtek, som hade långt mörkt hår och spelade i ett disco polo-band. När han förstod att jag tyckte om fotboll gav han mig tre klistermärken med Gwarda Koszalin-motiv. Jag var full, så jag tittade inte så noga på dem då, men återfann dem i fickan senare. Det första föreställde klubbmärket, det andra var ett jubileumsmärke med en gammal lagbild. Men det tredje. En skinheadhuligan med bombarjacka och basebollträ, med klubbfärgerna som bakgrund. Hur tänkte han? Varför gav han det till mig? Hur fungerar det kollektiva minnet?

GDN - NYO

Tre sorters skönhet i luften och strax innan:

1. Symbolisk. Plan på hårdpackad snö. Flygplatsområdet ser ut som en isbana. Flygplanen är väl vita för att likna fredsduvor antar jag, men nu ser de ut som konståkningsskridskor som kan ta dig vart som helst. I bakgrunden landar ett efter en piruett och gör ett långt snöstänkande skär åt höger, innan det förenas med sin vänstra kopia intill sargen.

2. Strukturalistisk. Nils Holgersson tänkte då aldrig på att industriområden, motorvägar och vågor som slår in mot piren är så mycket intressantare än åkrar, grafiskt. Marx missade flygplanet med 20 år, men skulle säkert ha älskat det.

3. Intresselös. Solbelysta moln från ovan. Så mjuk och gränslös som världen skulle kunna vara. Eller egentligen är den väl det bara att vi inte ser, enligt fysiken?